{{ 'Go back' | translate}}
Njus logo

Vi föräldrar: Sjuk under förlossningen – går det? | Njus Sverige

Sjuk under förlossningen – går det?

Föräldrar Vi föräldrar

Kräksjuka, influensa eller bondförkylningen från helvetet. Vad händer om man är sjuk när förlossningen sätter igång? Vi har frågat förlossningsöverläkaren Karin Pettersson.
'Att föda barn när man har 40 graders feber … Är det ens möjligt? – Det är det absolut. Självklart är det en extra belastning att känna sig dålig under förlossningen, men så länge det är en av de vanliga infektionssjukdomarna som orsakat febern är det största problemet just att man känner sig sjuk och svag, inte själva sjukdomen, säger förlossningsöverläkare Karin Pettersson . Vad gör ni på förlossningen när det kommer in en kvinna med en rejäl infektion? – Handlar det om hög feber vill vi först och främst få ner den. Sedan ser vi till att mamman inte har vätskebrist, vilket är vanligt vid både vid hög feber och magsjuka. Om det behövs får hon vätska via dropp. Läs också: Kan man ta värktabletter när man är gravid? Kan det bli fråga om kejsarsnitt för att man är för sjuk för att föda vaginalt? – Det är väldigt sällan en vanlig infektionssjukdom påverkar förlossningsförloppet, så att överväga kejsarsnitt på grund av till exempel en förkylning, influensa eller magsjuka ser vi inga skäl till. Blir du däremot sjuk precis innan ett planerat kejsarsnitt, kommer vi vilja vänta med operationen tills du är frisk igen. Har kroppen någon mekanism som gör att förlossningen skjuts upp tills mamman mår bättre? – Åh, det hade ju varit fint om det varit så klokt ordnat! Men tyvärr, jag har aldrig upplevt att kroppen tar hänsyn till en pågående infektion. Även om vi ofta får höra historier om förlossningar som satt igång först när kvinnan varvat ner, blivit frisk eller färdig med något så får vi lika ofta höra om förlossningar som startat vid helt ”fel” tillfällen. Kan en pågående infektion ”stängas av” när det är dags att föda? Att förlossningsarbetet liksom tar över? – Man kanske upplever det som att sjukdomen försvinner för att man har annat att fokusera på. Men vi har inget stöd för att det skulle vara så, det är bara min kliniska erfarenhet. Finns det några vanliga infektionssjukdomar som kan vara farliga under förlossningen? – Generellt kan man säga att de vanligaste infektionerna inte innebär några risker, varken för barnet eller mamman. Sedan finns det några undantag. Att få vattkoppor precis kring förlossningen innebär till exempel en risk för framför allt barnet som kan bli allvarligt sjukt. Infektioner i livmodern innebär också risker eftersom barnet då bokstavligen kanske ligger och simmar i infektionen. Och skulle mamman ha sådan otur att hon drabbas av underlivsherpes för första gången precis före förlossningen kan det bli fråga om kejsarsnitt, eftersom vi inte vill att barnet ska passera genom en kanal full av herpesvirus. Men det gäller verkligen bara om det är första gången mamman får underlivsherpes, har hon haft det tidigare har hon antikroppar som barnet i magen tagit del av. Hur är det med smittorisken? Om man till exempel har ett läskigt virus i magen, finns det risk att den nyfödda bebisen också blir sjuk då? – När det gäller de vanligaste infektionerna är risken väldigt liten att den nyfödda bebisen blir smittad. Vi ser otroligt sällan att en nyfödd får magsjuka, till exempel. Hur vanligt är det att kvinnor kommer in till förlossningen med en pågående infektion av något slag? – Tar man hela spannet med allt från urinvägsinfektioner, feber, förkylning och maginfluensa så är det kanske en på tjugo ungefär. Så – ganska vanligt. Men det är som sagt väldigt sällan som det påverkar förlossningen. Förutom att det självklart är jobbigt för mamman att vara sjuk samtidigt som hon föder barn. Läs också: För tidigt född – så här är det på neonatalavdelningen – och så här gick det för barnen som föddes för tidigt Ska man vara extra nojig över att bli sjuk under de sista veckorna av graviditeten? – Jag tycker nog att man, i den mån det går, kan vara lite extra försiktig, kanske jobba hemifrån om det brutit ut en vinterkräksjuka på arbetsplatsen. Eller undvika att hämta de äldre barnen på förskolan om det går många infektioner där. Så ja, lite nojig – men inte på grund av det skulle vara farligt att vara sjuk under förlossningen, bara jobbigt. Karin Pettersson är förlossningsöverläkare vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna och har forskat om infektioner under graviditet och förlossning FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra! Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev varannan vecka och ta del av nya kunskaper om barn, föräldraskap & graviditet 🙂 Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Vår 3,5-åring slår och skadar sin lillebror

Föräldrar Vi föräldrar

Storasyster slår, sparkar och biter sin lillebror, med full kraft – ibland så mycket att bebisen skadas. Vad ska vi göra? undrar föräldern. Barnpsykolog Malin Bergström svarar.
'Storasyster biter och river så att det blöder Vi har en dotter som är 3,5 år och en son som är 9 månader. Vår dotter har sedan hon föddes varit ett mycket intensivt och krävande barn. Hon kan vara helt fantastisk och är mycket tidig i utvecklingen på de flesta plan. Framförallt ligger hon långt fram i den sociala och verbala utvecklingen, i alla fall när hon är på förskolan. Hemma tar hon ut mycket på oss. Hon sätter sig ofta på tvären och det är väl egentligen så det ska vara. Men det som bekymrar oss är att hon kan vara både elak och hårdhänt mot sin lillebror. Hon kan slå och sparka honom när vi minst anar det, ibland för att hon är arg på oss men det sker minst lika ofta helt oprovocerat. Hon slår ofta med full kraft och ibland med tillhyggen. Hon biter honom och river honom så att det blöder. Hon knuffar honom så att han ramlar och slår i huvudet, och idag sparkade hon honom i huvudet med full kraft. Det händer minst några gånger varje dag att hon ger sig på honom. Vid något tillfälle har vi fått söka sjukvård och vi har ringt 1177 flera gånger. Vi försöker såklart passa hela tiden så att hon inte ska skada honom, men det är svårt. Dessutom blir hon ibland ledsen och arg om hon märker att vi försöker hålla henne borta från honom. Ofta är hon också snäll mot honom och ger både pussar och kramar. Vi har försökt olika taktiker. Allt från att markera tydligt och lyfta bort henne när hon gör honom illa till att ignorera henne och istället bara trösta honom. Vi försöker förstärka hennes snälla beteenden. Vi försöker självklart att behandla dem rättvist och att ge dem båda lika mycket tid och uppmärksamhet. Men inget hjälper. Vad ska vi göra? Hur ska vi ta oss ur detta? Vi kan ju inte dela på dem helt, de måste ju få leka och busa och odla en positiv relation. Desperata mamman Barnpsykolog Malin Bergström: Skydda er bebis Er dotter är tidig och försigkommen i många avseenden men saknar spärrar när det gäller lillebror. Hon vet vad som gäller och uppför sig exemplariskt på förskolan. Antagligen fungerar hon på toppen av sin förmåga där. Hemma, där hon är trygg, lever hon ut sina mindre charmiga och mogna sidor. Det är, som du skriver, precis som det ska vara. Och jag tror att en förutsättning för att barn så småningom ska bli mogna vuxna är att de får lära känna alla sina känslor. Också de mindre trevliga, som svartsjuka, maktlystnad, småaktighet och aggressivitet. Barn måste helt enkelt få vara dumma ibland för att lära känna, och så småningom kunna hantera, de sidorna inom sig. Men jag skulle vilja dra en drastisk parallell. Om vi tänker oss att det var du som flera gånger om dagen blev slagen med knytnävar eller tillhyggen, knuffad, sparkad i huvudet och biten av din medförälder, så skulle vi bry oss ganska lite om ifall hen också var snäll ibland och pussade och kramade dig. Det skulle vara en icke-fråga om hen blev ledsen och arg om hen inte fick vara med dig. Och ja, jag begriper givetvis att det är en helt annan sak när en vuxen slår än när en liten 3,5 åring gör det, därför att en vuxen har ansvar för sina handlingar. En liten 3,5 åring kan man däremot inte lasta för vad hon gör. Det ansvaret bär istället ni som föräldrar. Därför ber jag er att ni omedelbart tar ansvar för att skydda er lilla bebis. Ni måste lära er dotter, med extrem tydlighet, att hon aldrig får göra sin bror illa. Nu. Gör likadant som när ni vägleder henne i trafiken. För visst har ni lärt henne att inte springa ut vid rödljus? I trafiken tänker vi ganska lite på vad våra barn känner inför att bli hindrade. Gör likadant här. Och var lika noga med att kunna ha kontroll över syskonen hemma som ni är när ni rör er i trafiken med dem. Går det inte att garantera deras säkerhet ska ni inte vara ensamma med dem. Varken vid ett övergångsställe eller hemma i köket. Utan att backa från mina stenhårda ord ovan vill jag också säga att jag har träffat oändligt många underbara föräldrar som inte riktigt fått till vägledningen av sina små storasyskon. Och jag tror att vi barnpsykologer faktiskt bär en del av skulden. Vi har hämmat er syskonföräldrar genom våra teorier om hur inkluderande man måste vara med storasyskonet, att man ska förebygga svartsjuka och låta syskonen odla en positiv relation. I vårt psykologiserande har vi nämligen bortsett från det mest självklara: att små barn behöver tydlig och konkret vägledning för att veta hur de ska bete sig som storasyskon. Och att goda relationer bäst odlas av att man är snäll mot varandra. Nu skickar jag er alla mina varma tankar, hälsningar Malin Här hittar du fler läsarfrågor med  svar från barnpsykolog Malin Bergström . Här kan du  ställa en fråga  till barnpsykolog Malin Bergström. .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra! Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev varannan vecka och ta del av nya kunskaper om barn, föräldraskap & graviditet 🙂 Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Hyperemesis gravidarum – när illamåendet inte går över

Föräldrar Vi föräldrar

Det är vanligt att kräkas och må illa som gravid men för vissa kvinnor går det inte över – på hela graviditeten. Sjukdomen heter hyperemesis gravidarum och kräver i värsta fall dropp och sjukhusvård.
'Här kan du läsa om Sofia som drabbades av hyperemesis gravidarum. Tänk dig att du sett fram emot gravidlyckan och att i lugn och ro få se magen växa. Istället kräks du dygnet runt och får läggas in med näringsdropp för att klara graviditeten. Sjukdomen har ett namn, hyperemesis gravidarum (HG) , och drabbar ungefär 1 procent av alla gravida. Illamåendet och kräkningarna kan komma så tidigt som i vecka 5 och ibland hålla i sig genom hela graviditeten med viktnedgång och uttorkning som följd. I sin värsta form hjälper inga mediciner och kvinnan kan inte äta något under den tid hon är gravid. Varför vissa gravida drabbas vet forskarna ännu inte. – Det är höljt i dunkel, men det håller på att ändras, säger Malin Linder Nording , som är analytisk kemist och forskar om hyperemesis gravidarum vid universitetet i Umeå. Hon har själv tre barn och under två av graviditeterna drabbades hon av HG, dock inte den allra värsta formen. Hennes forskning är i inledningsstadiet och hon samarbetar med en annan forskare, verksam i Kalifornien. – Att man vet så lite om hyperemesis gravidarum beror på att symtomen inte har tagits på allvar. De flesta vet att det är normalt att må illa när man är gravid men att drabbas av HG är illamående på en helt annan nivå. Det måste betraktas som ett sjukdomstillstånd. Kroppen slås ut helt, det är ett trauma. Tänk dig den värsta vinterkräksjukan som inte ger med sig. Man tvivlar på att det kan vara sant, det är så obegripligt gräsligt, säger Malin Linder Nording. Finns medicin mot illamåendet Det är svårt att ställa rätt diagnos och det finns inga säkra tester inom vården för att avgöra om en kvinna har HG. Det man gör är att lyssna på kvinnans symtombeskrivning och utesluta andra sjukdomar. Ett urinprov kan visa på förekomst av ketoner i urinen, vilket tyder på svält. Kvinnor som söker vård för sitt kraftiga illamående kan bli bemötta på olika sätt, beroende på vilken region eller landsting de tillhör. – Det är viktigt att vårdpersonalen är lyhörd och förstår att kvinnan är en HG-patient. På kvinnokliniker eller gynmottagningar har de för det mesta kunskap om HG. Det kan vara värre på vårdcentralerna, säger Malin Linder Nording. Hyperemesis gravidarum (HG) – kraftigt graviditetsillamående Sjukdomen kallas hyperemesis gravidarum, förkortas HG. HG drabbar ungefär 1 procent av alla gravida kvinnor. HG ger kraftig illamående och kräkningar vilket leder till viktminskning och uttorkning. Andra symtom är bland annat halsbränna, magont, huvudvärk, förstoppning, lågt blodtryck och hög puls. En del gravida mår bättre efter ungefär halva graviditeten men för många fortsätter HG under hela graviditeten. Behandling kan ske med läkemedel och näringslösning via dropp. HG ökar inte risken för missfall. Läs mer om HG på den amerikanska sajten hymeremesis.org . Gravida som söker vård för illamåendet har kanske prövat olika huskurer eller receptfria läkemedel mot illamående, som åksjuketabletten Postafen. Inget av det hjälper sannolikt om man kräks 20 gånger eller mer – per dag. Nästa steg är att medicinera mot illamåendet med Lergigan ett receptbelagt läkemedel med antihistamin som används mot bland annat illamående, sjösjuka och sömnrubbningar. – Lergigan fungerar för vissa gravida. Den tar inte bort illamåendet helt, men medicinen kan dämpa det lite och det kan göra att den gravida får behålla vätska, kan dricka några glas vatten eller lyckas sköta sin personliga hygien. Alla drabbade kvinnor får sätta sina enskilda mål för vardagen, säger Malin Linder Nording. Läs också: Så väljer du rätt gravidförsäkring Vissa HG-drabbade gör abort Fungerar inte Lergigan kan läkare skriva ut andra läkemedel. Bland annat ett läkemedel som ges till cancerpatienter för att dämpa illamående vid strål- och cellgiftsbehandling. Det ska vara ofarligt för barnet i magen men skrivs ändå ut med viss försiktighet. – Det finns en kontrovers kring att skriva ut vissa preparat till gravida. Men ett läkemedel kan vara det som gör att en kvinna kan klara av graviditeten och bära sitt barn till förlossningen. Bland HG-kvinnor är det en inte obetydande andel som väljer att göra abort när illamåendet blir så kraftigt att det inte går att stå ut, säger Malin Linder Nording. Katarina Westman , överläkare vid kvinnokliniken på Södersjukhuset i Stockholm bekräftar att det finns läkemedel att ta till i de allra värsta fallen men att inget av dem erbjuder någon universallösning. – Vilket läkemedel man väljer är kopplat till hur långt graviditeten är gången och hur kvinnan mår. Vi får pröva oss fram till vad som hjälper för henne. Många kvinnor som mår väldigt illa oroar sig över barnets utveckling och att barnet ska bli undernärt eller födas för tidigt. Men kroppen är smart, den prioriterar fostret och graviditeten, det är mamman som mår dåligt, säger hon. Dropp mildrar illamåendet Den som kräks mycket bli snabbt uttorkad och får näringsbrist och det är vanligt att kvinnor med hyperemesis gravidarum blir inlagda på sjukhus för att få näringsdropp, ofta vid flera tillfällen under graviditeten. Vissa ligger inne under långa perioder. – Inom HG finns en spännvidd från mild till extrem. Har man en mildare variant kan det hjälpa med Lergigan eller någon annan medicin men vid extrem HG, där inga mediciner hjälper, kan kvinnan också få hemsjukvård och behandlas med dropp i hemmet. Själva droppet har också en mildrande effekt på illamåendet och man kan få ett litet andrum. Uttorkning gör nämligen illamåendet värre, säger forskaren Malin Linder Nording.   HG är ärftligt Hyperemesis gravidarum är ärftligt. Kvinnor vars mamma eller syster haft HG löper större risk att själva drabbas – även om det inte är givet att de gör det. Den som har haft HG under sin första graviditet löper större risk att drabbas i nästa graviditet. – Första gången man drabbas är det en väldig chock. Blir man gravid igen kan det vara bra att förbereda sig. Jag brukar säga så här “förbered dig på det värsta och hoppas på det bästa”, säger Malin Linder Nording. Den som haft HG bör göra en vårdplan redan innan hon blir gravid igen. Ett sätt kan vara att ha mediciner utskrivna att hämta ut direkt som illamåendet slår till. Hals och tänder kan ta skada Kraftiga kräkningar under lång tid kan ge obehagliga följdproblem som dåliga tänder och magkatarr. Eller att halsen blir sönderfrätt. – Till slut har man inget kvar att kräkas upp, det kommer bara galla. När det är som värst får man försöka att knipa ihop munnen och sluta kräkas. Det känns som att man är på väg att kräkas dygnet runt men till skillnad från vid magsjuka lättar inte illamåendet efteråt, kräkningarna ger egentligen ingen effekt. Illamåendet är så oerhört ihållande och vi vet inte varför. Jag hoppas att forskningen ska kunna visa varför det är så, säger Malin Linder Nording. Läs också: Flytningar när man är gravid – kan man ha det? Har startat en patientförening Upp till nio månader med ständiga spyor är lång tid och kan knäcka den starkaste. För en del ger dock det värsta med sig efter ungefär 20 veckor, då mängden graviditetshormoner börjar sjunka i kroppen. Men besvären är inte bara fysiska. En effekt av HG är att man riskerar att drabbas av depression och ångest under graviditeten eller posttraumatisk stress efter förlossningen. Detta trots att de flesta vittnar om att illamåendet försvinner så fort barnet är fött, säger Malin Linder Nording. Hon menar att varje HG-patient borde erbjudas en samtalskontakt inom vården. Själv har Malin Linder Nording nyligen varit med och startat en patientförening för HG-drabbade . – Att kunna få dela den här overkliga diagnosen med andra i samma situation och veta att man inte är ensam kan vara bland den bästa hjälpen man kan få. Det här skiljer vanligt graviditetsillamående och hyperemesis gravidarum Graviditetsillamående Längd: Avtar oftast i vecka 12, eller senast runt vecka 20. Vikt: Ingen viktminskning hos den gravida. Mat: Möjligt att äta och dricka tillräcklig trots illamåendet. Vardag/jobb: Möjligt att utföra vardagliga sysslor och eventuellt jobba trots illamåendet. Vård: Illamåendet kan minska av att äta annorlunda, stressa mindre och av receptfria läkemedel. Psykiskt mående: Den gravida kan känna sig nedstämd under graviditeten på grund av illamåendet men det försvinner för de flesta efter förlossningen. Hyperemesis gravidarum Längd: Illamåendet kan pågå från tidig graviditet, cirka vecka 5, till förlossningen. För vissa minskar illamåendet halvvägs in i graviditeten. Vikt: Märkbar viktminskning. Över 5 procents viktminskning jämfört med vikten före graviditeten. Mat: Konstanta kräkningar under hela dagen vilket gör det svårt eller omöjligt att äta eller dricka med uttorkning och viktnedgång som följd. Vardag/jobb: Svårt att klara av vardagliga sysslor under veckor eller månader. Det kan behövas hjälp av andra för att kunna ta hand om sig själv. Sjukskriven från jobbet. Vård: Näringsdropp och olika typer av receptbelagd medicinering. Eventuellt vård på sjukhus eller hemsjukvård. Psykiskt mående: Vanligt med depression och ångest under graviditeten kopplat till det ständiga illamåendet. Risk för posttraumatisk stress när barnet är fött. Sofia drabbades av hyperemesis gravidarum Artikeln om Sofia publicerades i Vi Föräldrar 2009 och intervjun gjordes av Mia Coul.  Sofia längtade efter att bli gravid. Hon hade länge fantiserat om att få vara mamma. Själva graviditeten hade hon tänkt sig som något fantastiskt. Hon skulle få köpa fina mammakläder, känna barnet växa i magen och få extra mycket kärlek och uppmärksamhet. I stället blev hon sängliggande, plågad av ett illamående som tog över hela hennes tillvaro – drabbad av en sjukdom kallad hyperemesis gravidarum. Hon kräktes, var outsägligt trött och kände sig så febrig och yr att hon inte orkade lyfta huvudet från kudden. – Kanske hade jag en väldigt ”rosa-luddig” syn på graviditet i allmänhet, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli som det blev. Jag blev väldigt, väldigt besviken, säger Sofia, som innan hon blev med barn var helt frisk, tränade mycket och älskade friluftsliv. Mödravården borde ha bättre rutiner Vägen från befruktning till barn blev med andra ord inte alls som hon hade tänkt sig. – Eftersom man inte blir inskriven på mödravården förrän kring vecka tio ungefär så var jag ensam med mina frågor. När jag ringde mödravården för att berätta hur jag mådde fick jag höra: ”Så här är det att vara gravid i början. Det går över.” Sofia önskar att mödravården hade som rutin vid den första telefonkontakten att ställa några frågor kring illamåendet. I så fall skulle de kunna bedöma om det rörde sig om vanligt gravidillamående eller om en sjukdom som behöver behandling. Trots att Sofia berättade att hon mådde så dåligt att hon mest låg tills sängs och att hon inte kunde röra sig utan att börja kräkas, fick hon rådet att gå upp och gå för att inte drabbas av blodpropp. Så Sofia försökte hålla sig upprätt trots att hon kräktes illgrön galla, grät, skrek och började yra. Fick vätskeersättning på sjukhus I vecka sex gick det inte längre. Hon förlorade medvetandet och blev inlagd på sjukhus för att få vätske- och näringsdropp samt medicin mot illamående och kräkningar. Medicinen fortsatte hon sedan med under hela graviditeten. – Jag låg på sjukhus i tio dagar, och efter att ha fastat fick jag dricka saft och buljong igen. Sedan fick jag åka hem. Kanske var det för tidigt. Jag hade nog behövt vara kvar längre eftersom jag hade svårt att ta hand om mig själv. Samtidigt tror man att ”bara jag kommer hem så blir jag friskare.” Medan den som lider av vanligt graviditetsillamående oftast mår bättre efter vecka 12, blev Sofia allt sämre. Kräkningarna fortsatte, plus att hon fick kraftig foglossning och hade svårt att röra sig. Det var som en tandvärk i höften som gjorde att benen låste sig. – Det finns ingen förklararing till varför just jag fick hyperemesis gravidarum, säger Sofia. Det kan vara något genetiskt, men ingen i min släkt har haft detta. – Förr trodde man att det var en psyko­somatisk sjukdom, att den drabbade kvinnor som inte ville vara gravida. Men jag ville vara gravid och få barn. Eftersom man vet att stress kan förvärra symtomen så jag fick ta det lugnt och försöka undvika konflikter. ”Mamma trodde att jag skulle dö” Sofia undrade om hon hade gjort något fel. Eller om det var något i hennes kropp som orsakade detta. Framför allt var hon arg och tänkte: ”Varför jag?”. Att få omgivningen att förstå att det är en omfattande sjukdom som man blir medtagen av kan vara svårt. Sofia var rädd att uppfattas som sjåpig av dem som inte känner henne så väl som hennes närmaste familj gör. Men dålig var hon: – Mamma trodde att jag skulle dö när hon såg mig på sjukhuset, säger Sofia som dock inte hade några problem med att bli trodd hos Försäkringskassan. Hon blev sjukskriven hela graviditeten samt två månader efter förlossningen för att kunna återhämta sig. Jämnt blodsocker kan dämpa Graviditeten fortskred minut för minut, dag för dag. – Varje sekund var en kamp för att inte kräkas. Jag åt varje eller varannan timme dygnet runt – även på natten. Det kunde vara bröd eller kex, lite saft eller havrefras och mjölk som hennes man Henrik fick gå upp och hämta. Ett jämnt blodsocker dämpade nämligen illamåendet något. – Till slut gav jag bara order till honom att hämta olika saker som vatten eller havrefras. Det var hemskt, jag skämdes varje gång jag bad om hjälp men jag var tvungen. Det måste ha varit jättejobbigt för Henrik att jag alltid var så trött och inte orkade gå upp ur sängen, och att jag var så hjälplös när han var på jobbet. Men Henrik är duktig på att inte säga ifrån när det är jobbigt, han tryckte nog undan en massa känslor. Idag vill han inte prata om den tiden, den var säkert traumatisk även för honom. Men han servade och stöttade mig mentalt genom hela graviditeten. Jag hade inte klarat av att vänta barn utan Henrik. Till en början gick Sofia ner i vikt, men eftersom att äta var det enda som gav lite lindring så åt och åt hon och gick sammanlagt upp 30 kilo i vikt. – Jag var så trött på att äta men gjorde det för att hålla illamåendet i schack. Blev sängliggande under graviditeten Genom hela graviditeten låg Sofia till sängs. – Alla hormonnivåer i kroppen var förhöjda, allt förstärkes, även det svajiga humöret. Jag ringde ofta min man på jobbet och grät när jag tyckte att allt kändes för jävligt efter en kräkattack. Men läskigast var att vardagsmusklerna försvann. Mina skinnstövlar var stora som båtar när jag provade dem. Jag hade inga vadmuskler kvar, benen var helt förtvinade, trots att jag gått upp 30 kilo. Ändå vande sig Sofia vid att illamåendet var hennes normaltillstånd. – Jag tror att människan är gjord för att anpassa sig till alla situationer, det som är jobbigt kan bli det normala, något att utgå ifrån, det är väl därför folk i krig klarar av vardagen. Sofia är barnkär och hade gärna velat få fler barn snabbt – gärna fyra i tät följd – om hon inte hade mått så illa när hon väntade Kasper. – Det är en sorg för mig att ha mått så dåligt. Blir jag gravid igen kommer jag att må lika dåligt igen. Vad händer då med Kasper? Jag kommer ju i princip att försvinna i ett år. Om han ska se mig kräkas och gråta behöver han nog bli lite äldre så att vi kan förklara för honom vad det beror på. Trots det extrema illamåendet som Sofia led av under hela graviditeten tycker hon att det självklart var värt priset. Hon fick ju ett barn! Så tänkte hon även när hon låg i sängen och mådde pyton, att hon ville ha fler barn, och nog kunde tänka sig att genomlida detta en gång till. Men kanske inte riktigt än – att vara så hjälplös och beroende av någon annan är fruktansvärt, konstaterar Sofia. – Att inte kunna ta hand om sig själv var en katastrof. Jag har svårt för att be om hjälp eftersom jag vill vara duktig och klara mig själv. I efterhand har jag tänkt att jag nog skulle ha behövt mer hjälp, men jag var så trött och dålig att jag inte kunde formulera för mig själv och andra vad jag behövde hjälp med. Jag var för trött för att orka fundera på möjligheten att till exempel få hemtjänst. Kasper spelar innebandy med en fotboll medan mamma Sofia fortsätter sin berättelse. Duschade gjorde hon en gång i veckan, oftast inför veckobesöket på mvc. – Det kan nog få utomstående att förstå hur absurd situationen var, säger hon. Jag kände mig så ofräsch och äcklig, helt ingrodd och med fett, tovigt hår. Men jag orkade inte duscha oftare. Min man fick hjälpa mig in i badrummet och att kliva i badkaret, sedan satt jag ner, tvättade mig och försökte att inte kräkas. Sök stöd hos barnmorska – Samtidigt var det skönt att få komma ut och träffa barnmorskan en stund. Jag hade en fantastisk barnmorska som var orolig för att jag var ensam hemma om dagarna med mitt illamående och mina tankar. Kasper föddes med planerat kejsarsnitt eftersom Sofia inte hade några krafter kvar. Förlossningen blev inte som hon hade tänkt sig. – Jag kunde inte röra mig, hade ont och var som ett paket som forslades till operation i rullstol och fick lyftas upp på britsen. Men när Kasper väl var ute på andra sidan drabbades Sofia av omedelbar kärlek. – Jag var chockad över hur fantastiskt det var att få barn. Under hela graviditeten hade jag knutit ett band till barnet i magen. Det var vi två. Samtidigt som jag hoppades att barnet inte tagit skada av att jag kräkts och ätit dålig mat. Men jag kunde inte hålla Kasper under hans första dygn eftersom jag kräktes så mycket på grund av det enorma hormonpåslaget efter förlossningen. Det tog två veckor efter förlossningen in­nan illamåendet gav med sig. Sedan följde månader av återhämtning. Sofia förblev sjukskriven så att Henrik kunde vara föräldra­ledig medan Sofia återerövrade en normal vardag. – Bara för att graviditeten var över var jag inte pigg. Det kändes som att dygnet runt ha 40 graders feber, samma känsla som jag haft under hela graviditeten. Jag var snurrig i huvudet och ville bara krypa ur kroppen. Jag var tvungen att lära mig att sitta uppe igen – och att gå. Det tog Sofia ungefär ett halvår att kunna gå normalt igen. Den psykiska återhämtningen tog längre tid. – Jag var nog lite överbeskyddande mot Kasper. Och socialt levde jag ett instängt liv det första halvåret med Kasper. Kanske kan man likna det vid en social koma. Jag hade ju varit ensam, instängd och sjuk under nästan ett års tid. Jag hade vant mig vid den totala tystnaden hemma. Numera är Sofia och Kasper ute en hel del. De går på barnrytmik varje vecka och hittar ofta på saker med andra mammor och deras barn så att Kasper får leka med kompisar. – Det är härligt att ha ett barn och att vara tillbaka i livet igen, konstaterar Sofia. FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra! Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev varannan vecka och ta del av nya kunskaper om barn, föräldraskap & graviditet 🙂 Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

För bättre sömn hos barn – missa inte sömntåget!

Föräldrar Vi föräldrar

Håll koll på sömntåget! Missar man det blir det svårt för barn att somna, sägs det. Men stämmer det? Vi har pratat med sömnforskare.
'Om man inte lyckas fånga upp barnets första trötthetstecken kan man missa sömntåget – med resultatet att barnet som nyss var så trött plötsligt varken vill eller kan sova. Och så har man ännu en evighetslång nattning framför sig – sägs det. Googlar man på ”sömntåg” får man träffar som vittnar om att detta inte bara är något som gäller barn. Även för oss vuxna kan det vara viktigt att hoppa på sömntåget när man börjar känna sig trött. Alltså inget ”ska bara” : inte tvätta ännu en maskin, inte se klart avsnittet på Netflix, inte ta hand om disken eller läsa färdigt kapitlet i boken. Istället bums i säng så att man slipper ligga sömnlös och ”vänta in nästa sömntåg på perrongen”. Lär känna ditt barns trötthetstecken Men stämmer det här? Finns det ens något sådant som ”sömntåg”? Vi har frågat tre personer som forskar om sömn. Eva-Lotta Funkquist är barnsjuksköterska, barnmorska och forskar bland annat om spädbarns sömn vid Uppsala universitet. Hon svarar ja, sömntåg finns. – Det brukar man ju kunna känna själv också, att man blir trött och att tröttheten efter ett tag går över, säger hon. För att pricka in sovtågen för sitt barn gäller det att lära sig tolka barnets signaler, menar Eva-Lotta Funkquist Det kan till exempel handla om trötthetssignaler som att barnet gnider sig i ögonen, gäspar eller skruvar på sig. Läs också: Okej att låsa sovrumsdörren när pappa nattar? Barnpsykologen svarar Skapa lugn och ro inför natten Christian Benedict är sömnforskare, docent vid institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet, och författare till den aktuella boken Sömn, sömn, sömn . Han vill, hellre än att prata om ”sömntåg”, uttrycka det så här: – När du börjar känna dig sömnig, eller när ditt barn börjar känna sig sömnigt, är det dags att se till att det skapas lugn och ro inför natten. Då är det viktigt att varva ner, att kanske sjunga en sång eller läsa en saga för barnet. Orsaken har med hormonet melatonin att göra, förklarar han. – Om du aktiverar ditt barn, eller dig själv, med ljus, kanske via tv:n eller genom att surfa på mobilen, kan det leda till att frisättningen av melatonin fördröjs. Och en av många funktioner hos melatonin är att lugna ner ämnen i hjärnan som framkallar vakenhet – alltså; att underlätta insomningen. Bortsett från ljusets inverkan kan skärmanvändning också varva upp oss mentalt, säger Christian Benedict. – Så, för att sammanfatta: Det är viktigt att ha en lugnande sovrutin när man känner sig sömnig och är redo att somna, och det gäller både barn och vuxna. Det blir alltså svårare för barn att somna om man inte hjälper dem att komma till ro när man märker att de börjar bli trötta? Och om barnet missar ett sovtåg kan det behöva vänta på nästa innan det kan somna? – Ja! Kan man säga hur lång tid det tar innan nästa sovtåg kommer? – Nej, det är individuellt. Det beror bland annat på hur mycket ljus barnet utsätts för – fast det krävs inte så mycket, faktiskt – och på hur uppvarvat barnet är. Måste inte vänta på nästa sovtåg Torbjörn Åkerstedt är sömnforskare och senior professor i psykologi vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Han värjer sig mot begreppet ”sömntåg”: – Det är ett begrepp som en fransk ingenjör hittade på för 15 år sedan. Ingenjören hävdade att vår vakenhetsgrad går upp och ner med en viss rytm och att man ska passa på att sova när vakenhetsgraden går ner – och det är förstås rent nys. Sömnighet uppstår i olika ”utbrott”, menar Torbjörn Åkerstedt. – Först är man lite sömnig, sedan piggnar man till. Sedan blir man lite sömnig igen, sedan piggnar man till igen – och till slut somnar man. Processen kan visserligen liknas vid olika sömntåg kommer och går. – Men de kommer inte vid vissa tider som man måste passa, säger Torbjörn Åkerstedt. Det finns ingen tidsbestämd upp- och nergång i vår vakenhetsgrad som gör att man måste vänta på nästa sovtåg om man har missat det första. Istället handlar allt om vad vi gör. – Om vi motverkar sömnigheten genom att till exempel titta på tv, eller diska, eller göra tio armhävningar – vad vi än gör som aktiverar hjärnan kommer att minska insomningsbenägenheten. När vi gör något blir vi piggare, och när vi därefter försöker somna kommer det att ta längre tid, för då är vi uppvarvade. Men hur mycket längre tid går inte att säga. Det handlar alltså inte om olika faser; att det till exempel alltid dröjer – säg en halvtimme, eller en och en halv timme, eller tre timmar – innan det ens är möjligt att somna? – Nej, nej. Men det är bra att passa på att lägga sig när man är trött. Det underlättar. Läs också: Därför strular sömnen så ofta vid 8 månader Ilska och aktivitet gör det svårare att somna – Det är viktigt att titta på barnet, säger Torbjörn Åkerstedt. Det man oftast ser hos ett trött barn är att ögonlocken börjar hänga ner lite grann. Men om barnet leker kan tröttheten istället visa sig i att barnet blir irriterat, minsta motgång kan skapa irritation. Ett övertrött barn blir lättare argt och irriterat. Vi som är föräldrar kan dra nytta av den här kunskapen. Till exempel: För att undvika långdragna nattningar med ett till synes plötsligt piggt barn är det bra att vara uppmärksam på barnets trötthetstecken och låta dem vägleda oss i när det är dags att natta. – Och om barnet är argt är det ännu svårare att somna. Då får man vänta med att natta tills ilskan har går över; tills barnets hjärna inte längre används av ilskeattacker. Istället får man försöka lugna ner situationen, göra något lågintensivt som att låta barnet sitta i knät och läsa några sagor. Finns sömntåg? Det beror på vad man menar Sömntåg finns inte, menar de sömnforskare vi har pratat med. Åtminstone inte i bemärkelsen att sömntågen bara erbjuder insomningsmöjlighet vid vissa tider, enligt en viss tidtabell. Men om man istället använder begreppet för att beskriva att vissa omständigheter underlättar för barn (och vuxna) att somna, så ligger det mycket i det. Så här ökar chansen för en lyckad nattning: 1. Lär dig känna igen ditt barns tecken på trötthet. Låt trötthetstecknen vägleda när det är dags att natta. 2. När barnet visar tecken på trötthet: Sänk belysningen och skapa en lugn stämning. Läs en saga (eller flera), sjung en sång (eller flera) eller natta på något annat lugnande sätt. Om barnets trötthet går över – kanske för att barnet har lekt, varit argt eller aktiverats på annat sätt – och man som förälder bedömer att det ändå är dags att sova kan man skapa förutsättningar för insomning ändå. Principen är densamma som ovan (sänk belysningen, skapa en lugn stämning, läs saga, sjung eller natta på annat sätt), men om barnet inte är sömnigt tar det ofta längre tid innan det somnar. Är det lönlöst att natta barnet innan det visar trötthetstecken? – Nej, det är inte så att barn går omkring och visar sömnighetstecken hela tiden. Det beror på vad de gör. Om de är upptagna med något, till exempel med att leka, kommer de fortsätta att verka pigga även om de är trötta, men när gör uppehåll i leken kan man se trötthetstecken, säger Torbjörn Åkerstedt. Läs också: Allt du behöver veta om barns (och föräldrars) sömn! Fotnot: Intervjun med Eva-Lotta Funkquist har gjorts av Anna Matzinger. FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra! Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev varannan vecka och ta del av nya kunskaper om barn, föräldraskap & graviditet 🙂 Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Vändningsförsök, sätesläge och föda i säte – så funkar det

Föräldrar Vi föräldrar

Varför ligger bebisen i säte, med rumpan neråt? Hur går ett vändningsförsök till? Och hur funkar en sätesförlossning?
'Sätesläge, vändningsförsök, att föda i säte … Vi ställde 15 frågor till Marie Blomberg , professor i obstetrik och gynekologi vid Linköpings universitetssjukhus. 1. Varför vänder sig inte alla barn med huvudet neråt? – Det finns flera tänkbara orsaker. Till exempel kan livmodern ha en form som gör det svårt för barnet att vända sig med huvudet neråt (mer om det i svaret till fråga 6, redaktionens kommentar). Moderkakan kan ligga i vägen. Och om barnet är för stort klarar det kanske inte att paddla sig runt på egen hand.” 2. Vad händer om barnet inte har vänt sig sent i graviditeten? –  Det kan bero på var man bor. Här i Linköping ska barnmorskan ­kontrollera hur barnet ligger i graviditetsvecka 35, och jag tror att många gör som vi. Om barnet ligger i säte erbjuds kvinnan ett ultraljud för att bekräfta sätesläget. Om det bekräftas erbjuds kvinnan ett vändnings­försök. 3. Hur går ett vändningsförsök till? –  Vändningsförsöket utförs på sjukhus av läkare. Kvinnan ligger på rygg på en brits. För att kontrollera så att barnet mår bra övervakas det först med CTG (barnets hjärtslag registreras av två dosor som fästs vid kvinnans mage, reds anm) under ungefär en halvtimme. Kvinnan brukar få ett läkemedel, Bricanyl, som lugnar ­livmodern och gör att den inte svarar med sammandragningar så fort läkaren rör vid den. Läkemedlet kan ge kvinnan hjärtklappning och oroskänslor, men det går snabbt över. Vid själva ­vändningsförsöket lyfter läkaren barnet under rumpan uppåt mot ­kvinnans huvud, så att barnet självt kan göra en kullerbytta/vända sig. Samtidigt stödjer läkaren barnet längs dess rygg eller nacke. Det tar oftast bara några ­minuter, och under tiden övervakas barnet med CTG så att man märker om navelsträngen kommer i kläm eller om barnet blir för stressat. Efteråt ­över­vakas barnet med CTG ytterligare en stund för att se så att allt är okej. 4. Gör vändningsförsöket ont? –  Nej, det ska det inte göra, men lite obehag kan det innebära. Jag brukar säga till kvinnan att ’Det kommer att kännas, jag kommer att ta i dig, men det får inte bli smärtsamt – och om det blir obehagligt har vi ju direktkontakt, du och jag, då ska du berätta för mig hur det känns.’ En del tycker att det känns ungefär som när man får massage över ömma muskler. Men det ska inte göra ont och smärt­lindring ger vi inte – dels för att det inte ­behövs, dels för att det är bra om ­kvinnan känner vad som händer och kan berätta om det är obehagligt. 5. Lyckas alla vändningsförsök? –  Nej. Nationellt lyckas omkring hälften av alla vändningsförsök.” 6. Varför misslyckas en del vändningsförsök? –  Det kan bero på olika saker. Barnet kanske redan har börjat sin färd ner i förlossningskanalen, det kanske redan är fixerat i sätesläge (det vill säga att rumpan har hunnit så långt ner i bäckeningången att den inte kan flyttas, reds anm). Eller mammans ­livmoder kanske har en form som gör det svårt för fostret att ändra läge. Livmödrar kan ju se ut på olika sätt. En del är till exempel hjärtformade och har som en avdelande vägg högst upp, då är det svårt. Moderkakans placering kan också ­försvåra. 7. Vad händer om vändningsförsöket inte lyckas? – Det beror på var man bor. En del sjukhus rekommenderar kejsarsnitt till alla kvinnor om barnet ligger i säte. På andra sjukhus anser man sig ha tillräcklig vana och kompetens dygnet runt för att friska kvinnor utan riskfaktorer ska kunna erbjudas att föda vaginalt även om deras barn ligger i säte. Riskfaktorer kan till exempel vara att kvinnan tidigare har fött barn med ­kejsarsnitt, att barnet väger för lite eller för mycket – eller att kvinnans bäcken har en form som gör att barnets huvud riskerar att fastna. Om kvinnan ska föda vaginalt undersöks hennes bäcken med röntgen eller datortomografi för att se så att det inte är för trångt. 8. Kan man göra om vändningsförsöket om det misslyckas? –  Man kan, och det ­händer ibland, särskilt om kvinnan ­väldigt gärna vill. Men man har inte ­kunnat se att vändningsförsök har en bättre effekt andra gången. 9. Det sägs ibland att det finns en risk för att vändningsförsök kan ­behöva avslutas med kejsarsnitt. Är det så? –  Allt kan förekomma, men det är extremt, extremt ovanligt. Om det sker är det för att fosterövervakningen med CTG visar att barnet inte har det bra. 10. Kan man som kvinna göra något för att hjälpa barnet att vända sig? –  Jag tror inte det. Det finns alltid husmorstips, men inget som det finns vetenskapligt stöd för. Ibland sägs det att det kan hjälpa om kvinnan står på alla fyra och stöder sig på knän och armbågar/underarmar. Då hänger magen ner på ett sätt som kan ge barnet mer plats, och därmed kan det bli lättare för barnet att använda sig av tyngdkraften för att hamna rätt, menar man. Det finns enskilda ­berättelser från kvinnor som har ­upplevt att det har fungerat. Vill man pröva så är det inte farligt, så länge det inte känns obekvämt. 11. Om barnet har vänt sig, på egen hand eller genom vändningsförsök – kan man vara säker på att det stannat i det läget då? –  Nej. Det är därför barnmorskan fortsätter att känna på fosterläget i slutet av graviditeten – i Linköping ska det till exempel göras i graviditetsvecka 35, 37, 39 och 41. Men det vanligaste är att barnet stannar kvar i ’rätt’ läge om det har hamnat så. När barnet är fixerat eller ruckbart (Läs om ruckbart, fixerat och rörligt läge i faktaruta längre ner) kan man vara ganska säker på att barnet inte kommer att vända sig igen. 12. Vad är det för skillnad på att föda ett barn som kommer ut med rumpan först, jämfört med ett barn som föds med huvudet först? –  Om vi pratar om friska kvinnor som oftast har fött barn tidigare och som har en okomplicerad graviditet utan riskfaktorer så är det inga större skillnader. Ibland sägs det att det gör mer ont att föda i säte, men det är en myt, enligt min erfarenhet. Det är ingen skillnad på hur smärtsamt det är, och man har tillgång till precis samma smärtlindring hur man än föder. – En skillnad är att man vill att kvinnor som föder i säte ska ha ett bra värkarbete; ett spontant värkarbete som gör hela kroppen redo att föda. Värkstimulerande läkemedel ger inte alltid ett lika effektivt värkarbete, därför vill man inte att kvinnor som föder i säte ska sättas igång. En annan skillnad som finns beskriven är att det blir mindre påfrestning på kvinnans bäckenbotten, och därmed färre brist­ningar, vid sätesförlossningar. Det skulle kunna bero på att barnets stjärt är mjukare än barnets huvud. Men istället kan det bli fler klipp. När huvudet kommer först vidgas slid­mynningen runt barnets huvud, som ­dessutom har hunnit omformas på vägen ut. När stjärten kommer först har inte huvudet hunnit omformas på samma sätt, så då görs ibland bedömningen att det behövs ett klipp. 13. Vad är det för skillnad för barnet på att födas i sätesförlossning jämfört med att födas med huvudet först? –  Precis när barnet är nyfött, under de allra första minutrarna, har man sett att barn som föds i säte kan vara lite mer tagna, lite mer trötta, ha lite lägre apgarpoäng (bebisens puls, ­andning, muskelspänning, hudfärg och reflexer bedöms med så kallade apgar­poäng efter födelsen, ju högre poäng ­desto bättre, reds anm). I den studien ingick inte bara barn till kvinnor med låg risk, utan alla. Och när man följde upp dessa barn två år senare såg man ingen skillnad mellan de barn som fötts med huvudet först och de barn som fötts med stjärten först. 14. Är det alltså riskfritt att föda ett barn i säte vaginalt, så länge man inte tillhör någon riskgrupp? –  Ingenting är riskfritt, men – ja, för kvinnor som inte tillhör någon riskgrupp kan i alla fall risken med ett kejsarsnitt vara större än den risk en vaginal förlossning innebär. Men då krävs det att det finns en kompetens och vana att hantera sådana förlossningar på det sjukhus där kvinnan föder. Barnmorskor och läkare som hanterar vaginala sätesförlossningar måste kunna de handgrepp som kan behövas för att förlösa barnets huvud och armar – något som man vid en del sjukhus tränar på regelbundet med speciella förlossningsatrapper. 15. Varför är det då så viktigt att veta hur barnet ligger? Och varför anses inte sätesläge vara lika ”bra”? –  För att man behöver ha ett bra, effektivt värkarbete när man föder vaginalt i sätesläge, och för att man därför inte kan bli igångsatt eller ­behandlas med värkstimulerande ­läkemedel i förlossningens första skede. För att veta om vaginal förlossning överhuvudtaget är möjlig behöver man mäta kvinnans bäcken med röntgen eller datortomografi. Då ser man om det finns några trånga partier som riskerar att leda till att ­rumpan visserligen slinker förbi, men inte huvudet. De flesta barn vänder sig själva Barnmorskans händer rör sig över gravidmagen. ”Här är bebisens rygg”, säger hen. ”Och här är huvudet, och här är rumpan”. Att föreställa sig hur bebisen ligger ihopkrupen där inne kan göra att det kommande föräldraskapet känns mer verkligt. Och mot slutet av graviditeten är kunskapen om bebisens läge viktig även för förlossningen. De flesta barn vänder sig själva med huvudet neråt någon gång i den tredje trimestern, det vill säga under den sista tredjedelen av graviditeten. – Jag tror att det har med tyngdlagen att göra, säger Marie Blomberg , förlossningsläkare vid Linköpings universitetssjukhus. Hos barn, och särskilt hos nyfödda, är ju huvudet mycket större i förhållande till resten av kroppen än det är hos oss vuxna, så man kan tänka sig att det blir tungt för barnet att inte ha det neråt. Fixerat, ruckbart, rörligt Fixerat: Barnets huvud eller stjärt har sjunkit så långt ner i bäckeningången att det inte går att rucka på utifrån. Ruckbart: Barnets huvud eller stjärt går att rucka på utifrån. Det har alltså delvis sjunkit ner, men ännu inte fixerat sig. Rörligt: Det går att flytta på barnets huvud eller stjärt utifrån. Källa: Marie Blomberg, läkare Huvudet är också den av barnets kroppsdelar som kräver störst ­utrymme vid födelsen. Vid ”huvudbjudning” – när barnet föds med ­huvudet först – hinner det ofta  långsamt omforma sig efter kvinnans bäcken. Det anses underlätta framfödandet. Vid ”sätesbjudning” eller sätesförlossning – när barnet föds med stjärten först – hinner ­huvudet i regel inte omformas på samma sätt. Det behöver inte innebära några problem, men när barnet ligger i säte är det, av flera orsaker, inte alltid möjligt att föda vaginalt. Statistik: Kejsarsnitt vanligast vid sätesläge 2018 skedde 93 procent av sätesförlossningarna bland förstföderskor i Sverige med kejsarsnitt. Bland omföderskor var andelen 85 procent. – Men det är olika på olika sjukhus, ­säger läkaren Marie Blomberg. Här i Linköping, där jag jobbar, och vid vissa andra sjukhus, har vi kompetens att ­erbjuda vaginal sätesförlossning till vissa utvalda kvinnor utan riskfaktorer. Det syns i statistiken. Våra siffror är lägre än riks­genomsnittet. 2018 var det 71,4 procent av först­föderskorna och 65,8 procent av omföderskorna som födde med kejsarsnitt när barnet låg i säte. Statistiken är hämtad från Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG), Robson-ARG FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra! Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev varannan vecka och ta del av nya kunskaper om barn, föräldraskap & graviditet 🙂 Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Underhållsbidrag – så fungerar det

Föräldrar Vi föräldrar

Vem ska betala för barnet om föräldrarna flyttar isär? Det beror på vem barnet bor hos och vad föräldrarna tjänar. Här kan du läsa allt om underhållsbidrag och underhållsstöd.
'Att ha barn tillsammans innebär att dela på ansvaret för barnet, även ekonomiskt. Men om föräldrarna inte vill eller kan leva tillsammans längre och separerar måste barnets försörjning ändå tryggas. Vem ska betala, hur mycket ska man betala och när ska man betala? Ingen av de frågorna har några självklara svar eftersom det i grunden är upp till föräldrarna att lösa ekonomin sinsemellan. Men det finns hjälp att få, både ekonomiskt och genom rådgivning, om det är svårt att komma överens.   Vad är underhållsbidrag? Barn kostar pengar. De behöver självklara saker som mat, boende och kläder men annat i ett barns liv kräver också pengar. Det kan vara fritidsintressen, resor, mobiltelefon eller fickpengar. Hur mycket pengar föräldrar lägger på sina barn är individuellt och kanske inget man egentligen funderar över när man bor ihop. Bor barnet ungefär lika mycket hos båda föräldrarna behöver i regel ingen förälder betala underhåll till den andra. Undantaget kan vara om den ena föräldern tjänar betydligt mer än den andra. Då kan man komma överens om den föräldern ska betala mer för barnet. Bor barnet däremot på heltid hos den ena föräldern, eller merparten av tiden, så måste den andra föräldern bidra till barnets försörjning fram tills barnet fyller 18 år (eller 21 år om barnet fortfarande går i grundskola eller gymnasium). Det spelar ingen roll vem som har vårdnaden, det viktiga är var barnet bor, eller har sin dygnsvila som det formellt heter. Underhållsbidrag – hur mycket ska man betala? Pengarna som den ena föräldern ska betala till boendeföräldern (alltså där barnet bor) kallas för underhållsbidrag och det är en överenskommelse som görs mellan föräldrarna. De bestämmer alltså helt själva hur stort bidraget ska vara, det finns inget maxbelopp (egentligen heller inget minimibelopp men om man betalar väldigt lite kan Försäkringskassan betala ett utfyllnadsbelopp, mer om det här ). Vill man ha hjälp med att skriva ett avtal om bidraget finns det färdiga mallar hos Försäkringskassan. Att plötsligt börja prata belopp kan kännas svårt och motigt. Vill man få en hint om summor har Försäkringskassan tagit fram ett beräkningsverktyg med schablonbelopp som utgår från vad Konsumentverket beräknar att ett barn i olika åldrar kostar per månad. – En stor andel av föräldrarna löser detta själva utan större problem och de kommer vi aldrig i kontakt med , säger Jenny Cederborg , verksamhetsområdeschef för avdelningen Barn och familj på Försäkringskassan i Stockholm. Men föräldrar som inte kan enas – eller knappt prata med varandra, kan kontakta Försäkringskassan. – Har man svårt att samtala om ekonomi kan det vara bra att ha en tredje part som hjälper till och lyssnar. Vi medlar inte utan vår uppgift är att förklara hur lagstiftningen ser ut och vilka belopp som är rimliga utifrån barnets behov, säger Jenny Cederborg. Även kommunernas familjerådgivning brukar erbjuda samarbetssamtal för föräldrar som separerar. Där finns möjlighet att prata om boende och försörjning med en oberoende person. Läs också: Hur påverkas barn av att föräldrar bråkar? Vad påverkar beloppet? Underhållsbidraget utgår från båda föräldrarnas inkomst och ska ta hänsyn till barnets behov. Det påverkas av barnets ålder (ett äldre barn kostar ofta mer), barnets fritidsintressen och om det finns speciella behov som måste tillgodoses, som specialkost, hörapparat eller andra hjälpmedel eller mediciner. Tanken är att underhållsbidraget ska följa barnets ålder och prisutvecklingen i samhället. Det ska alltså inte ligga på samma fasta summa år efter år utan bör omförhandlas emellanåt. En förälder som betalar underhållsbidrag men som haft barnet boende hos sig minst fem hela dygn i sträck eller minst sex hela dygn under en månad, får göra avdrag på underhållsbidraget. Alltså dra bort en del av de pengar som ska betalas till den andra föräldern. Enligt Försäkringskassan bör avdraget vara en fyrtiondel (1/40) per dag av bidraget för den månaden. Underhållsstöd – vad är skillnaden? Men vad händer om den förälder som barnet inte bor hos har en väldigt låg inkomst och inte kan betala underhållsbidrag? Eller att han eller hon har pengar – men vägrar betala? Då kan boendeföräldern ansöka om underhållsstöd från Försäkringskassan. Får man det beviljat är det ett fastställt belopp på minst 1 573 kronor per månad. Beloppet ökar ju äldre barnet blir. Det finns tre nivåer 0–11 år, 11–15 år och 15–18 år. Den andra föräldern blir betalningsskyldig till Försäkringskassan. Underhållsstöd – så mycket pengar får man från Försäkringskassan 0–11 år, 1 573 kronor per månad. 11–15 år, 1 723 kr per månad. 15–18 år, 2 073 kr per månad. – Föräldern där barnet inte bor blir alltså skyldig oss pengar och det är vi som ska se till att han eller hon betalar sina fakturor till oss. Kan den betalningsskyldige inte alls betala så kan vi efter en ansökan från den personen i vissa fall skjuta upp betalningen till ett senare tillfälle. Att trygga barnens försörjning ska aldrig drabba boendeföräldern, säger Jenny Cederborg på Försäkringskassan. Lagstiftningen säger dock att föräldrarna alltid ska sträva efter att sköta betalningarna själva. Det vill säga hellre gemensamt komma överens om ett underhållsbidrag än att behöva ansöka om underhållsstöd från Försäkringskassan. Vi ställer inte krav på att man ska ha kontakt för att kunna sköta försörjningen av barnet – Om den förälder som ska betala till oss har gjort det på rätt dag och med rätt belopp i minst sex månader finns det inget utrymme i lagstiftningen som säger att boendeföräldern har rätt till underhållsstöd. Då ska föräldrarna klara det själva och det övergår till ett underhållsbidrag, säger Jenny Cederborg. Artikeln fortsätter under bilden. Vad ska man göra om man inte kommer överens? Att underhållsstödet kan övergå till ett underhållsbidrag för att skötas av föräldrarna, utan Försäkringskassans inblandning, gäller även om föräldrarna i princip inte pratar med varandra. – Har föräldrarna en konflikt är konflikten i sig inte ett särskilt skäl till att ha kvar underhållsstödet, då måste handläggaren se vad det finns för förutsättningar att komma överens. Det är en bedömning utifrån underlaget som handläggaren får in i samtal med föräldrarna. Vi ställer inte krav på att man ska ha kontakt för att kunna sköta försörjningen av barnet gemensamt, säger Jenny Cederborg.   Det finns ibland särskilda skäl till att fortsätta med underhållsstöd, som en vålds- eller hotbild mot boendeföräldern. Eftersom underhållsbidrag är en individuell summa skulle den kunna vara hur hög som helst, högre än underhållsstödet (som egentligen fungerar som en slags miniminivå). Men det är inte alltid så att den andre föräldern vill eller kan betala minst 1 573 kronor, som är underhållsstödet per månad för ett barn under 11 år. Betalar föräldern mindre än den summan kan Försäkringskassan betala ett utfyllnadsbidrag på resterande belopp upp till gränsen för underhållsstödet. Boendeföräldern ansöker om utfyllnadsbidraget och och Försäkringskassan gör en prövning kring storleken på det. En förälder som har barnet boende hos sig kan i vissa fall alltså ha både underhållsbidrag och underhållsstöd på samma gång, men summan kan aldrig kan bli högre än underhållsstödet. Beloppet bör bli högre när barnet bli äldre På Försäkringskassan märker man att ett underhållsstöd som övergått i underhållsbidrag ofta fortsätter med samma summa år efter år, även om det egentligen bör räknas upp allt eftersom barnet blir äldre. När det gäller underhållsstödet från Försäkringskassan blir det lite högre ju äldre barnet är. – Det föräldrar måste vara tydliga med när de kommer överens om underhållsbidrag är att olika åldrar har olika behov och att det kan vara så att stödet ska öka när barnet blir äldre, säger Jenny Cederborg. Ett underhållsbidrag kan gå tillbaka till ett underhållsstöd om det visar sig att den förälder som ska betala bidraget inte sköter betalningen och till exempel missar insättningarna. – Fungerar det inte så har boendeföräldern möjlighet att söka igen och få rätt till fortsatt underhållsstöd. Vi har en dialog med föräldrarna om att det borde vara samma sak att betala till den andra föräldern som till Försäkringskassan, men det är inte alltid så. Det kan ligga en konflikt i botten, säger Jenny Cederborg. Läs också: ”Vårt barn vill inte vara hos sin pappa” Hur länge ska man betala underhållsbidrag? När barnet fyller 18 år gäller olika regler för underhållsstöd och underhållsbidrag. Underhållsbidrag Bidraget ska betalas ut direkt till barnet tills han eller hon fyller 21 år (det görs upp mellan det myndiga barnet och den förälder som betalar). Förutsättningen är att hen går i skolan på heltid, antingen i grundskola, gymnasium eller motsvarande. Underhållsstöd Barn över 18 år kan få underhållsstödet förlängt till juni det år de fyller 20 år om barnet går i grundskolan/gymnasiet (eller motsvarande) på heltid. Barnet måste också ha studiestöd eller förlängt barnbidrag, bo och vara folkbokförd hos en av föräldrarna eller någon annan som var vårdnadshavare när de fyllde 18 år samt inte vara eller ha varit gift. Läs också: Gift eller sambo – hur ska vi göra nu när vi har barn FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra! Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev varannan vecka och ta del av nya kunskaper om barn, föräldraskap & graviditet 🙂 Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Så blir barnet tryggt i förskolan

Föräldrar Vi föräldrar

Trygg anknytning till personalen är det viktigaste för att barnet ska ha det bra i förskolan. Men hur får man till det? Vi har pratat med psykolog Malin Broberg.
'En darrande underläpp, ­tårfyllda ögon. Eller en liten kropp som krampaktigt klamrar sig fast vid föräldern, som inte vill släppa taget och säga hejdå. Svåra förskolelämningar kan skära som knivar, både inom barnet och i föräldra­hjärtat. Och det är inte ovanligt att barn är ledsna när de lämnas på förskolan. – Under inskolningen och i början av tiden i förskolan är det ofta så. Det är okej och helt ­naturligt, säger Malin Broberg , professor i psykologi vid ­Göteborgs universitet och en av författarna till boken Anknytning i förskolan (Natur och Kultur). Att barnet är ledset innan det har vant sig vid förskolan kan ses som tecken på något positivt: att det har utvecklat en trygg ­anknytning till föräldrarna.* – Men när barnet har vant sig vid ­förskolan och pedagogerna vill man inte att det ska vara väldigt ledset varje gång man lämnar. Då är det viktigt att personalen istället lyckas fungera som en trygghet för barnet, så att det ledsna kan gå över, säger Malin Broberg. Anknytning – så funkar det Barns anknytning kan beskrivas som en förmåga att söka trygghet hos några få ­utvalda personer, och att tack vare det sedan kunna utforska världen – för att därefter återigen, när de behöver det, återvända till en anknytningsperson för att tanka mer trygghet. Detta är till stor del något biologiskt, förklarar Malin Broberg. – Små barn överlever inte om de inte kan söka skydd och hjälp hos trygga vuxna som de litar på. De har ett behov – ett biologiskt behov – av att vara nära en trygg anknytningsperson för att inte utsättas för fara. Anknytningssystemet fungerar ungefär som en termostat. Det märks inte när barnet är lugnt och tryggt. Men om något är ­obehagligt, gör ont eller känns fel på annat sätt aktiveras anknytningssystemet och barnet söker närhet eller gråter. Gråt är en effektiv signal. Den får oss som tar hand om barnet att skynda för att försöka förstå vad som är fel, och hjälpa – precis som det är tänkt. Och barnets upprepade ­erfarenheter av tröst när det är ledset eller skrämt gör att den eller de vuxna – ofta föräldrarna – som tar hand om barnet blir dess trygga anknytningspersoner. Läs också: ”Finns det belägg för att barn inte skadas av att lämnas på förskolan fast de är ledsna?” Anknytning i förskolan Att barnet utvecklar en trygg relation även till personal i förskolan är jätteviktigt, säger Malin Broberg. – Framför allt små barn, upp till ungefär 3, 4 år, har svårt att vara avslappnade, ­nyfikna och utforskande om de inte har någon trygg, vuxen person som de kan lita på i sin närhet. Och eftersom föräldrarna lämnar barnet på förskolan, måste någon där ta över den rollen och bli en ­vikarierande anknytnings­person. Alla – även vi vuxna – har behov av att kunna vända oss till någon som vi känner oss trygga hos när vi behöver stöd eller hjälp. – För små barn är det extra viktigt. När man är liten är det inte så lätt att hålla kvar en inre bild av sina anknytningspersoner. Då klarar man inte av att själv ta hand om sina känslor när man blir stressad eller ­ledsen. Då blir man mycket mer ­över­väldigad av sina känslor. Därför ­behöver barnet känna trygghet till ­åtminstone någon i personalgruppen för att kunna delta aktivt i förskolans ­verksamhet. Anknytning skapas ur erfarenheter av tröst och hjälp Barn knyter an till förskolepersonal på samma sätt som de knyter an till föräldrar – ­genom upprepade erfarenheter av att få tröst och hjälp. Förskolebarn har ibland en ”favoritfröken”. – Det är ofta samma person som har varit mest med barnet vid inskolningen. Någon som barnet känner lite mer, och någon som känner barnet lite mer. Någon som barnet litar på och har fått upprepade erfarenheter av att ”den här personen förstår mig, den här personen tar hand om mig”, säger Malin Broberg. Anknytningssystemet är hierarkiskt. Det är ingen slump. – Om barnet är i en potentiellt farlig ­situation ska det direkt veta vem det ska vända sig till för att få hjälp. Det hierarkiska anknytningssystemet är skälet till varför pedagogerna i förskolan inte är utbytbara för barnet. – Det är samma sak som det man kallar för ”mammighet” eller ”pappighet”. Barnet vänder sig ofta i första hand till den förälder som har varit mest föräldraledig, eller till den vuxne i förskolan som har varit mest närvarande vid inskolningen – åtminstone i början brukar det vara så, innan barnet är lika tryggt med andra vuxna. Inskolningen har tre syften Malin Broberg brukar säga att inskolningen i förskolan har tre syften: Att barnet lär känna miljön, så att den inte känns hotfylld och stressande. Det under­lättas om barnet får känslan av att ”det här tycker mina föräldrar är okej”, och också om barnet kan vänja sig vid de nya vuxna, särskilt inskolningspedagogen om det finns en särskild sådan, så att hen inte upplevs som en främling utan som någon man kan få en trygg anknytning till. Att barnet vänjer sig vid att föräldern går, vid att lämnas ensam med personalen i den nya miljön – och vid att föräldern ­kommer tillbaka. Att barnet vänjer sig vid att använda sig av sin anknytningsperson i förskolan (oftast inskolningspedagogen) som en källa till trygghet och tröst. Inskolningen behöver få ta tid Numera är det inte ovanligt att förskolor har korta inskolningar på tre dagar. – Förskolor som gör så säger ibland att det är föräldradrivet; att det är föräldrarna som vill ha det så. Jag tycker att man som förälder ska säga att man vill att inskolningen ska få ta tid, att man tycker det är viktigt att barnet är ordentligt tryggt med miljön och ­personalen innan man avslutar den, säger Malin Broberg. Hennes farhåga är att barnet annars, med en väldigt kort inskolning, ska lära sig att det inte lönar sig att be om hjälp. – I så fall kan barnet anta en annan strategi, för barn orkar inte protestera eller skrika så länge. Det kan tolkas som att de är lugna, men man har sett att barn i sådana situationer kan ha höga nivåer av stresshormoner. Därmed inte sagt att tredagarsinskolning behöver vara något dåligt. – Visst kan det gå bra, men det är i så fall extra viktigt att vara uppmärksam på hur barnet mår rent ­allmänt. Sover och äter barnet ordentligt i förskolan och hemma? Har barnet blivit extra känsligt för separationer? Hur är samspelet med personalen? Är barnet aktivt i ­förskolan, och glad? Läs också:  Hur lång inskolning är bäst? Barn är ofta ledsna vid lämningen Innan man ser att barnet verkar känna sig trygg med någon eller några i personal­gruppen är det bra om man som förälder kan vara öppen och följsam inför barnet signaler, tycker Malin Broberg. Om barnet verkar otryggt kanske man kan vara med lite mer i förskolan, eller ha kortare dagar. Men att barnet är ledset vid lämningen behöver inte betyda att det inte funkar som det ska. – Barn reagerar ofta med ledsenhet när de blir lämnade. Det får man nog acceptera i början, men ju tryggare barnet blir, desto mindre plågsam brukar lämningen bli. Det är inte ovanligt att barnets lämningsledsenhet återkommer i perioder, till exempel om det känner sig hängigt, eller om det är förändringar i förskolan eller hemma. Ledsenhet och separationsrädsla ska alltid tas på allvar, anser Malin Broberg. – Man behöver försöka förstå reaktionen och vad som kan göras för att minska barnets påfrestning. Läs också: Nej, lämningen på förskolan behöver inte gå fort En trygg anknytning föder nyfikenhet Men det ledsna går ofta över mycket fortare än man som förälder tror. – När barnet känner sig tryggt i förskolan kan det, så fort föräldern är utom synhåll, flytta över anknytningsbeteendet från ­föräldern till anknytningspersonen i ­förskolan – men det ser ju aldrig föräldern. Därför kan det vara skönt att få ett sms eller att på något annat sätt få höra någon från förskolan berätta att ”nu är det bra, nu leker hen med de andra”. Det kan också vara skönt att tänka på att en trygg anknytning till personalen föder nyfikenhet, vilket gör att barnet vill utforska både omvärlden och nya relationer. – När förskolan fungerar bra ger den ­barnet nya, positiva utvecklingsmöjligheter och erfarenheter, säger Malin Broberg. * Men obs! Att en tårfylld lämning kan vara tecken på något bra betyder inte att motsatsen gäller om barnet inte är ledset. https://vifeassetsprod.blob.core.windows.net/editorial/2019/01/anknytning-handbrake.mp4 Se den korta filmen där psykolog Pia Risholm Mothander förklarar vad anknytning är. Läs också:  Inskolning och svåra lämningar – 11 frågor om anknytning i förskolan FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra! Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev varannan vecka och ta del av nya kunskaper om barn, föräldraskap & graviditet 🙂 Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Inskolning och svåra lämningar – 11 frågor om anknytning i förskolan

Föräldrar Vi föräldrar

Hur kan man hjälpa sitt barn att bli tryggt i förskolan? Psykolog Malin Broberg svarar på 11 frågor om anknytning i förskolan.
'1. Kan man som förälder hjälpa sitt barn att knyta an till personalen  i förskolan? Malin Broberg: ”Absolut! Det handlar dels om att låta det ta tid för barnet att vänja sig vid förskolan och personalen, dels om att man som förälder är med barnet den första tiden i förskolan. Om förskolan har en särskild pedagog som är ansvarig för inskolningen brukar det underlätta, men alla förskolor arbetar inte så. Om man ändå vill att det ska vara så kan man ta upp det i ett samtal före inskolningen och hoppas på att förskolan kan möta önske­målet.” 2. Kan man göra något mer för att barnet ska känna sig tryggt i förskolan? Malin Broberg: ”Man kan se till att barnet får ha med sig sitt gosedjur (eller om det har en snuttefilt eller något annat) till förskolan. Bilder på föräldrar, syskon och hemmet kan också vara bra, då kan förskolepersonalen vid behov hjälpa barnet att behålla den inre bilden av föräldern och påminna om att föräldern kommer tillbaka senare. Det bekräftar barnets känslor av längtan. Barnet får en känsla av att ‘de som finns omkring mig förstår vad som händer inom mig’. Det gör det lättare att hantera längtan samtidigt som det stärker tilliten till den pedagog som tittar på bilderna och pratar om pappa och mamma tillsammans med barnet. Man kan också tänka på att prata om förskolan på ett positivt sätt hemma; visa att man som förälder tycker att förskolan är en bra grej och inte ladda den negativt. Att ge tid åt övergången mellan hemmet och förskolan på morgnarna är också bra, så att det inte blir så bråttom och så att man som förälder har tid att stanna en stund på förskolan innan man måste gå. Man kan också prata med personalen om hur man tillsammans kan göra det så bra som möjligt vid lämningar och hämtningar.” 3. Hur lång inskolning är bäst? Malin Broberg: ”Det går inte att säga, för det är så olika mellan olika barn och olika förskolor. Många barn behöver 2–3 veckors inskolning, medan det för andra kan räcka med 1 vecka eller 10 dagar. Åter andra kan behöva 3 månader, och ibland fungerar det med 3 dagar.” Läs också: Lång eller kort inskolning – vad är bäst? 4. Hur kan man märka om barnet inte känner sig tryggt i förskolan? Malin Broberg: ”Barnet kan bli mer klängigt hemma. Det kan också bli mer känsligt för separationer och få ät- och sovproblem eller protestera kraftigt mot att gå till eller bli lämnat i förskolan.” 5. Vad kan man göra om barnet inte verkar känna sig tryggt med någon i personalgruppen? Malin Broberg: ”Man kan be om uppföljande samtal om hur inskolningen har gått och hur personalen tycker att det fungerar för barnet. Man kan ställa krav, kanske säga ’För mig är det viktigt att det finns en person som är ansvarig för mitt barn’. Man kan också behöva anpassa sig mer till vad barnet orkar med. Ibland är det bäst att ’börja om från början’ – att ge inskolningen den tid barnet behöver, det vill säga att om möjligt vara med mer i förskolan, och kanske också att ha kortare förskoledagar.” 6. Är det svårare för barn att knyta an till personalen om det är en stor barngrupp? Malin Broberg: ”Det beror på. Stora barngrupper kan ha en negativ inverkan på ­personalens möjlighet att svara lyhört på barnens behov. Men stora barngrupper ­behöver inte betyda att det blir svårare för barnet, särskilt inte om det finns personal som verkligen lär känna barnet, och som barnet vet att det kan vända sig till. Det bästa är om små barn som skolas in i en stor barngrupp inte behöver vara med alla barn på en gång under den första tiden, utan att det först får lära känna miljön, inskolningspedagogen och några få barn.” Läs också: När barnet är ledset vid lämningen –därför gör det så ONT  7. Är det svårare för ­­barn att knyta an till personalen om förskolan har stor ­personalomsättning? Malin Broberg: ”Det kan bli mer komplicerat om barnet i huvudsak har knutit an till en person och den personen slutar. Det faktumet används ibland som skäl till att inte låta barnet möta en speciell inskolningspedagog, men så kan man inte tänka, tycker jag. Man måste utgå från barnets behov i nuet. Om det uppstår förändringar senare får man hantera det då. Som förälder kan man i så fall hjälpa till genom att fråga ’Hur förbereder ni barnen på det här?’, om man får veta att någon i personal­gruppen ska sluta.” 8. Vad kan man göra om man är orolig för att ens barn inte mår bra i förskolan? Malin Broberg: ”I de flesta fall mår barn bra i förskolan. Men om man som förälder känner sig orolig ska man ta det på allvar. Det är bättre med ett samtal för mycket med förskole­personalen än att ha missat att ta upp något. Man kan säga: ’Vi märker det här hemma, vad ser ni här i förskolan? Kan vi göra något åt det tillsammans?’” 9. Vad kan man göra om barnet är väldigt ledset vid lämningarna väldigt länge? Malin Broberg: ”Man kan fundera på om man kanske behöver backa lite, börja om från början med inskolningen och låta den ta längre tid (läs mer i svaret på fråga nummer 5, reds anm). Men ibland är det en fråga om personkemi. Precis som vi vuxna så fungerar inte heller barn med vilka som helst, så det kan gå lättare med en annan inskolnings­pedagog. Eller man kanske behöver se över rutinerna för övergång mellan hem och förskola. Barn och föräldrar behöver känna sig välkomnade och sedda varje morgon när de kommer till förskolan.” Läs också: Psykolog Martin Forster om att lämna ett ledset barn i förskolan 10. Vad kan man göra om man alltid får höra ”Allt har gått bra, vi säger till annars” när man frågar hur förskoledagen har varit? Malin Broberg: ”Man kan berätta för förskolepersonalen att man vill kunna ställa den frågan och få ett mer utförligt svar. Att man vill få en känsla av att någon i personalgruppen har lärt känna barnet lite, att någon har sett hur barnet har ätit och sovit och vad som har hänt under dagen – utan att man för den sakens skull ska behöva tolkas som överdrivet orolig.” Se filmen: Anknytning, vad är det? https://vifeassetsprod.blob.core.windows.net/editorial/2019/01/anknytning-handbrake.mp4 11. Är det skadligt för barnet att inte ha en trygg relation till någon i personalgruppen? Malin Broberg: ”Det minskar barnets möjlighet att tillgodogöra sig det positiva och stimulerande som förskolan kan erbjuda. Men det viktigaste är den känslomässiga miljön hemma. Barn som kommer från känslomässigt trygga miljöer har goda grundmöjligheter därifrån. För de barn som behöver förskolan allra mest; de som har svåra hemförhållanden, kan det däremot vara riktigt negativt ­­om de inte får möjlighet att utveckla en trygg anknytning till personal i förskolan heller.” Här nedanför kan du läsa en äldre intervju med författarna till boken ”Anknytning i förskolan”.  FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE Mer om barns anknytningsbeteende i förskolan – 3 experter svarar Är kort eller lång inskolning bäst? Hur ledset får barnet vara? Och är det bra eller dåligt att börja förskolan tidigt? Författarna bakom boken ”Anknytning i förskolan” svarar. När man är liten behövs det någon som tröstar när man är ledsen. Någon som­ lugnar när man är rädd. Någon som ser vad man behöver och som kan ge det. Under det första året får de flesta barn en erfarenhet av att mamma och/eller pappa – och kanske någon eller några till – kan ge detta. Barnet utvecklar ett tryggt anknytningsmönster. Detta är viktigt, visar forskning. Ett tryggt sådant band mellan barnet och en eller flera vuxna hjälper barnet att våga upptäcka och att utvecklas. Malin Broberg , psykolog och professor i psykologi, Birthe Hagström , förskollärare och fil  dr i pedagogik, samt Anders Broberg , ­psykolog, psykoterapeut och professor i klinisk psykologi, har skrivit boken Anknytning i ­förskolan . Här svarar de på 18 vanliga föräldra­frågor. Svaren fokuserar på de yngsta ­barnen, som ännu inte fyllt 3. 1. Hur fungerar anknytning? ”Ett barn med trygg anknytning till en vuxen vet att den vuxne finns där som en ’trygg bas’ – någon som vill barnet väl, är snäll samt större, starkare och klokare. Det gör att barnet vågar leka och utforska omgivningen. När barnet blir oroat använder det den vuxne som en ’säker hamn’. Det kanske kryper eller går till den vuxne, sträcker upp armarna och ber om tröst. Om allt är frid och fröjd och barnet till exempel leker i sandlådan, intill den vuxne, är barnets anknytningssystem i viloläge. Men om den vuxne går sin väg, eller om det kommer en lösspringande hund och nosar på barnet, kan anknytningssystemet ­aktiveras omedelbart. Barnet slutar leka och letar efter den vuxne. Om barnet inte ser den vuxne börjar det förmodligen gråta. Gråten är en signal till den vuxne att ­komma till barnet.” 2. Kan barn knyta an till flera vuxna i förskolan? ”Ja, men det förutsätter att det finns flera i personalgruppen som tar sig tillräckligt mycket tid för det enskilda barnet.” 3. Måste barnet ha en trygg anknytning till föräldrarna för att det ska fungera i förskolan? ”Nej, men barn som har en trygg anknytning till minst en förälder har byggt upp en ­positiv förväntan på vuxnas beredskap att vara en ’trygg bas’ och ’säker hamn’. De har därför lättare att ta emot motsvarande erbjudande från en pedagog i förskolan. Samtidigt har ett barn med otrygg ­anknytning extra stort behov av att möta vuxna som lär känna barnet väl, kan förstå dess signaler och möta dess behov.” 4. Hur vet man att ett barn har en trygg anknytning hemifrån? ”Små barn visar sin anknytning genom balansen mellan utforskande och trygghetssökande. Enkelt uttryckt syns det ­genom att barnet: piggt och villigt utforskar omgivningen (så länge allt är frid och fröjd), söker efter den vuxne om anknytningssystemet aktiveras, det vill säga om något händer som oroar barnet, kan ta emot och bli lugnad av den tröst som den vuxne erbjuder. På samma sätt ser man om barnet har en trygg anknytning till någon i förskolan.” 5. Är anknytning viktigt i förskolan? ”Ja, särskilt för små barn som ännu inte fyllt 3 år. De behöver ha en vuxen i närheten som de känner sig trygga med och som kan skydda mot faror. Om barnet ramlar, längtar efter sina föräldrar, blir knuffat eller bara behöver tanka trygghet är det viktigt att det finns åtminstone en pedagog som barnet känner sig så tryggt med att anknytningssystemet kan återgå till viloläge. Annars blir det inget utforskande och ingen lek. Man kan jämföra med om man som vuxen sitter på en biograf och oroar sig för om man stängde av spisen när man gick hemifrån. Hur mycket kan man njuta av filmen då?” 6. Kan alla barn knyta an till personal i förskolan? ”Ja, om de får rimliga förutsättningar ­genom en lugn inskolning. Barnet behöver lära känna minst en pedagog lite närmare och ­utveckla en trygg relation till henne/honom – och ha en fortsatt regel­bunden och förutsägbar kontakt med ­pedagogen även efter inskolningen.” 7. Vad är viktigt för att barnet ska bli tryggt? ”Pedagoger (och föräldrar) behöver: vara förutsägbara i sina reaktioner kunna trösta och lugna barnet vara uppmärksamma på vad barnet uttrycker oc vara tillgängliga så att barnet kan ­utforska, leka och känna sig säkert på att den vuxne ’håller ett öga på mig’. Ingen är perfekt, varken föräldrar eller pedagoger. Det behövs inte heller. För ­barnet är det viktiga hur vi är för det mesta.” 8. Hur vet man att ett litet barn, som ännu inte kan prata, trivs i förskolan? ”Små barn berättar hur de mår genom sina känslor och sitt beteende. Om ­barnet är gnälligt, drar sig undan, har dålig aptit eller sover sämre kan det vara ett sätt att berätta att det är besvärligt i förskolan. Då är det viktigt att föräldrar och personal gemensamt funderar över hur man kan göra förskolan till en trygg och rolig plats att vara på.” 9. Vad kan man göra om barnet inte verkar ha en trygg relation till någon i förskolan? ”Barn är, precis som vuxna, beroende av att personkemin fungerar. Det kan därför fungera att byta inskolningspedagog, särskilt om barnet verkar föredra att ty sig till någon av de andra pedagogerna. Ibland handlar det om att barnet är känsligt och har ett lättaktiverat anknytningssystem. Då behöver pedagogen lära sig att vara extra lyhörd. Ibland handlar det mer om hur verksamheten i förskolan är ­organiserad.” 10. Hur kan jag stötta som förälder? ”Genom att uppmuntra och stödja att barnet och pedagogen skapar en egen relation. Genom att själv försöka skapa en bra relation till pedagogen och därmed visa barnet att jag som vuxen tycker om och litar på pedagogen.” 11. Är det bra eller dåligt att börja förskolan tidigt? ”En välfungerande förskola är bra, i första hand för att den gör det möjligt för ­föräldrar att förvärvsarbeta utan att behöva oroa sig för att deras barn inte har det bra. En förskolemiljö med många barn, ­personal som inte hinner eller orkar ­engagera sig i det enskilda barnet, snuvor som hela tiden vandrar runt och gör att barnen blir hängiga, stressade och längtar efter en lugn vrå är inte bra för vare sig barn, pedagoger eller föräldrar.” 12. När är det lämpligt att börja i förskolan? ”För små barn beror det på familjens ­situation, på både kort och lång sikt, och på hur väl den aktuella förskolan kan möta små barns behov. Det går tyvärr inte att svara mer konkret än så.” 13. På vilket sätt påverkar stora barngrupper  – och kan man göra något åt det? ”Stora barngrupper försämrar pedagogernas förutsättningar att vara tillgängliga för ­barnens anknytningsbehov. Ju fler barn varje pedagog ansvarar för, desto svårare blir det att lära känna, hinna se och möta varje barn. Är pedagogerna medvetna om små barns behov av trygghet och nära relationer kan verksamheten organiseras så att barnens anknytningssystem inte aktiveras i onödan. Man kan till exempel se över hur man ­utformar inskolningen, hur överlämningsrutiner ser ut, hur man delar upp barnen i mindre grupper och hur man ser på betydelsen av att barn har ett fåtal utvalda ­personer som de tyr sig till. Men även i en välfungerande verksamhet med duktiga pedagoger finns det smärtgränser där för många barn gör det svårt att tillgodose barns anknytningsbehov.” 14. Är det farligt om barnet blir ledset vid lämningen? ”Många små barn blir ledsna när de lämnas på morgonen. Separationsångest är en helt naturlig reaktion hos barn som har utvecklat en trygg anknytning till sin förälder. Det ledsna kan dämpas (men ofta inte helt undvikas) genom att barnet i lugn och ro överlämnas till en person som är beredd att fungera som vikarie för föräldern. Barn kan knyta an till flera personer, men anknytningspersonerna får en viss hierarki. ­ I toppen av hierarkin finns oftast föräldern/föräldrarna. Därför brukar det vara svårt för pedagogen att ’ta över’ som anknytningsperson så länge föräldern är kvar på förskolan. När föräldern har gått brukar det fungera bättre och det ledsna går över. Om föräldern känner sig trygg med att förskolan är en bra plats för barnet gör han eller hon barnet en tjänst genom att lita på att barn och pedagog löser situationen tillsammans. Men det är viktigt att föräldern inte ’rymmer’. Han eller hon behöver tydligt säga ’Hej då, nu ska jag gå, vi ses i eftermiddag!’. Då visar föräldern att han eller hon litar på att allt kommer att gå bra.” Läs också: Förskolläraren: Inte nödvändigt med kort avsked 15. Hur mycket är det okej att barnet är ledset i förskolan? ”Att ett litet barn blir lite ledset när det lämnas går knappast att undvika. Om ledsenheten pågår en lång stund efter att föräldern lämnat förskolan och över längre tid, som några veckor, är det viktigt att föräldrar och personal diskuterar vad ­barnet behöver för hjälp, på ­förskolan och kanske hemma. Men man ska inte hänga upp sig alltför mycket på om barnet är ­ledset eller inte. Det är minst lika allvarligt om barnet verkar vara håglöst och inte tar initiativ till kontakt med andra barn eller pedagoger.” 16. Vilken inskolningsmetod är bäst? ”Inskolningen har tre syften. Att barnet ska: lära känna den nya miljön i förskolan så att anknytnings­systemet inte aktiveras av att den upplevs som okänd, lära sig att separera från föräldern och att lära sig lita på att föräldern kommer tillbaka, utveckla en relation till en pedagog som kan fungera som vikarierande anknytningsperson när föräldern inte är där. Detta är en process som kräver tid. Den är omöjlig att klara av på ett par dagar. Många hävdar att det går att skola in även små barn på en till tre dagar, men man måste i så fall vara observant på hur barnet reagerar, inte bara under tiden i förskolan utan även i hemmet. Inskolningen ska ju lägga grunden för åtminstone ett par års vistelse i samma barngrupp, med samma pedagoger. Det är viktigt att det blir en bra start. Annars kan det lätt komma ett bakslag efter några veckor, när barnet visserligen har vant sig vid rutinerna men ändå inte ­känner sig tryggt och tillfreds. Om barnet är passivt i förskolan kan det vara ett tecken på att anknytningssystemet är aktiverat alltför ofta och att barnet inte kan koncentrera sig på lek och utforskande. Även om det fungerar i förskolan kan barnet känna sig sviket av sin förälder och vara ledset och/eller ha svårt att äta och sova hemma. Det finns studier som visar att en långsam inskolning kan påverka relationen mellan barn och föräldrar positivt, ­eftersom barnet får en känsla av att ­föräldern förstår och inte utsätter barnet för mer än det klarar av.” 17. Är det oroväckande om barnet är ledset? ”Nej, det är bara positivt. Men det är lika viktigt för barn som inte gråter att ha rutiner som de känner igen när de kommer till förskolan – till exempel att de välkomnas av en pedagog de känner och att de får hjälp att komma in i barngruppen igen.” Läs också: Så lång är en lagom lång dag i förskolan 18. Om barnet ska ha en förskolefri vardag i veckan, vad är bäst – en ledig dag mitt i veckan eller i anslutning till helgen? ”För små barn är det nog bättre att den ­dagen ligger i mitten av veckan. Då går det inte för många dagar i rad utan att barnet är på förskolan. Eftersom små barn inte har välutvecklad tidsuppfattning finns det ­annars en risk att de får svårt att återknyta kontakten med förskolan. Dessutom får barnets biologiska stresshanteringssystem en välbehövlig återhämtning genom en förskolefri dag mitt i veckan.” Läs också:   Så blir barnet tryggt i förskolan FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra! Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev varannan vecka och ta del av nya kunskaper om barn, föräldraskap & graviditet 🙂 Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Prata med barn om döden – hur gör man?

Föräldrar Vi föräldrar

Prata med barn om döden – döden i allmänhet, och ens egen i synnerhet: Ska man göra det? I så fall när, och hur? Anna Norlén, psykolog och psykoterapeut, guidar.
'Att prata med barn om döden – innehåll: 1. När en förälder är svårt sjuk: att förbereda barnet 2. Att prata om döden med små barn 3. Att prata om döden med större barn 4. När en förälder dör plötsligt 5. Att prata om döden när båda föräldrarna är friska 6. Om båda barnets föräldrar dör 7. Vänta in barnets frågor om döden Man blir förälder. Och plötsligt kan tankarna på döden vara starkare än någonsin: ”Hjälp, vad händer om jag dör NU? Hur ska mitt barn klara sig?” Det är vanligt att känna så, tror Anna Norlén , psykolog och psykoterapeut. – Med föräldraskapet kommer döden närmare. Man kan känna: ”Nu måste jag leva!” Frågor som rör döden får en helt annan dimension och jag tror att alla föräldrar upplever det, förr eller senare. – Det betyder inte att man behöver göra något åt det, men det faktum att man har tänkt på det är till stor hjälp den dag barnet ställer frågor om döden, säger hon. När en förälder är sjuk: att förbereda barnet När en förälder dör finns det i de flesta fall en annan förälder kvar. – Det vanligaste scenariot är nog att en förälder är sjuk eller skadad, och att den andra föräldern, eller någon annan som är trygg för barnet, finns kvar. Och egentligen är det bara då man har möjlighet att förbereda barnet, säger Anna Norlén. Exakt hur man ska förbereda barnet är det svårt att ge ett generellt råd kring. – Det hänger väldigt mycket på vad man själv som förälder, och ens eventuella medförälder, orkar med. Men om man har en livshotande sjukdom som det är väldigt osäkert om man kommer att överleva, då tror jag att man ska ta stöd av annan vuxen om hur och när man ska ta upp det med barnet – och den personen får gärna vara med i samtalet och hela processen. Det är jättebra om den personen blir en sådan som barnet kan prata med sedan, om man dör; att det finns någon som vet hur man har pratat om döden, vilka ord man har använt och hur barnets mamma eller pappa tänkte om det. Prata om döden med små barn Om man är livshotande sjuk – när ska man prata med sitt barn om det? – Är barnet i förskoleåldern tänker jag att det är bra att vänta ganska länge med att ta upp det och berätta vad som kom kommer att hända. Tid är så svårhanterligt för små barn. Att ta upp det för tidigt kan skapa osäkerhet hos barnet. Men det är också bra att inte vänta för länge, så att det blir abrupt. Det man vill är ju att barnet ska hinna ställa frågor och vänja sig. Även ett mycket litet barn märker av förändringar hos föräldern, och att sätta ord på vad det handlar om fungerar som ett stöd, även om små barn inte förstår alla ord. Hur vet man när det är bra läge att prata? – Det är jättesvårt att veta, för även om man är riktigt, riktigt sjuk vet man aldrig när slutet kommer, det kan vara överrumplande när det väl sker. Men jag tycker att man ska ta råd av vården. De vet inte heller alltid, men de har sett liknande förlopp, de kanske kan säga att ”Nu handlar det nog snarare om veckor istället för månader”. All hälso- och sjukvård vilar på en bra grundprincip; att barn ska få information som är anpassad till deras ålder och mognad, säger Anna Norlén. – Det gäller även när barn är anhöriga till en svårt sjuk eller döende person. Och vi vet att det är bra för barn att få information även om svåra händelser i deras familjer. Utan information finns det en risk att barn misstolkar det som sker, att de gör sig en egen förståelse som kanske är värre än verkligheten. De kan tänka ”Det berodde på mig” eller ”Jag kunde ha gjort något”. Inom vården finns det mycket kunskap om sådant, och det finns stor förståelse för att ett litet barn kan behöva vara tillsammans med sin döende förälder i palliativ vård (vård i livets slutskede, redaktionens kommentar). Prata om döden med större barn Barn som är lite större, kanske i skolåldern, märker mer av vad som sker. Det gör att situationen behöver hanteras annorlunda. – Ett större barn kommer att iaktta förändringar i förälderns hälsa, så man kan behöva ge barnet fortlöpande information tidigare. Man kanske berättar att ”Nu har jag fått den här sjukdomen, jag kommer att få den här hjälpen och så här säger doktorn”, säger Anna Norlén. Om barnet märker att man som förälder är ledsen och orolig är det bra att säga något om det, oavsett barnets ålder. – Om man är påverkad av att ha fått ett allvarligt sjukdomsbesked, och det är man ju, kommer det att märkas. Man kanske pratar med andra om det i telefon, och även om man försöker hålla barnen skyddade kanske det blir en viss stämning hemma. – Man ska försöka hålla barnen skyddade från detaljer och alltför mycket information, det tycker jag, för om man ständigt pratar om sjukdomar och behandlingar blir det belastande för barnet. Men barnet behöver ändå få veta det grundläggande, så på något sätt bör man berätta. Från vilken ålder bör man berätta? – Någonstans från 2-3-årsåldern, skulle jag säga. Hur berättar man för ett så litet barn? – Man kan säga att ”Pappa har ju haft ont”, eller ”Mamma har ju mått illa”, om det är så det är. Eller så har sjukdomen bara upptäckts. Så är det ju ganska ofta, och då får man säga att ”Jag träffade en doktor idag som skulle kolla om jag mådde bra, och det var tyvärr inte så. Doktorn sa att jag har en sjukdom, och nu behöver jag gå till doktorn många gånger innan jag blir frisk”. – Någonting i den stilen tänker jag att man kan säga om man får ett allvarligt sjukdomsbesked, så att barnet har en chans att fråga. Och då vet barnet vad det handlar om när man blir ledsen och trött. Då kanske man kan säga ”Pappa har den där sjukdomen, du vet, så vi är ledsna nu. Vi är lite oroliga.” Då har barnet har en chans att hänga med. När en förälder dör plötsligt När en förälder dör plötsligt, till exempel efter sjukdom eller en olycka, behöver alla barn, även de allra yngsta, få hjälp att med att förstå vad som har hänt, understryker Anna Norlèn. Genom att hjälpa barn att börja förstå, hitta ord för att prata och fråga om det som har hänt, så kan vi förebygga senare svårigheter, menar hon. Så: Någon behöver berätta för barnet. – Man kan tycka att det är självklart, men det här är svårt för oss vuxna. Impulsen att skydda barn genom att inte säga något alls är stark hos oss, trots att det inträffade är uppenbart. Ofta är det väldigt svårt – kanske för svårt – för den förälder som finns kvar att klara av ett sådant samtal på egen hand. – Någon närstående eller någon professionell kan behöva hjälpa till, gärna tillsammans med den kvarvarande föräldern. Läs också: Hur pratar man med barn om döden? Barnpsykolog Malin Bergström svarar Prata om döden när båda föräldrarna är friska Barn konfronteras med begreppet död mycket mer än vi vuxna tror, säger Anna Norlén. – De hittar döda humlor på förskolegården och de får höra om döden i sagor – och det är bra, tycker jag. Det är bra sätt att vänja sig, att komma in i det här med död. Och det betyder ju också att till sist kommer barnet att fråga ”Ska jag dö?””Ska ni dö?”. Och inför det behöver man ha tänkt till: Vad är rimligt att säga? Vad ÄR rimligt att säga? – Är man i skogen och hittar en död fågel, då pratar man om det. Och jag tycker att man som förälder ska tänka på att vara ärlig i den situationen. Om det är en 3- eller 4-åring som har sett den döda fågeln och har frågor om den, då tycker jag att man ska säga att alla måste dö; att det gäller fåglar, humlor, blommor och människor, men att de allra flesta människor lever jättelänge och blir jättegamla – och då kan man berätta om en släkting eller någon annan man känner som är gammal – och man kan säga att det kommer att dröja supersuperlänge innan man själv dör. En del kan tycka att det är att luras, säger Anna Norlén. – Och det är klart, vi kan ju aldrig veta, Vi har inga garantier för hur länge vi kommer att leva. Men det är prioriterat att våra barn känner sig trygga med att veta att vi kommer att finnas för dem så länge de behöver det. För vi kan inte leva med vetskapen att det finns en viss procents risk för att något sådant ska hända nu, varken barn eller vuxna kan göra det. Det orkar vi inte. Om båda barnets föräldrar dör Att båda föräldrarna dör samtidigt är ovanligt, men som förälder kan man oroa sig för att det ska hända, kanske i samband en trafik- eller flygolycka, ett terrordåd eller katastrofer som tsunamin i Thailand. Om båda barnets föräldrar dör, och om föräldrarna har haft en önskan om vem som då ska ta hand om barnet, ska socialtjänsten utgå från föräldrarnas önskan. Socialtjänsten ska också ta hänsyn till barnets önskan. Betyder det att man bör prata med sitt barn om att pappa och mamma kan dö, även om båda föräldrarna är friska? – Nej, då skulle jag säga att man ska vänta tills barnet eventuellt frågar om det, säger Anna Norlén. Det finns inget värde i att förbereda små barn på att föräldrar kan dö. Risken med det är att man istället skapar en otrygghet, något som man ju egentligen vill skydda barnet ifrån. Mitt bestämda råd är att vänta in tills barnet frågar och döden som tema på något vis kommer in i barnets liv. Man ska alltså inte heller fråga barnet vem det vill bo hos om båda föräldrarna skulle dö? – Nej, inte om det är mitt behov; om det är jag som förälder som vill fråga för att lugna ner och förbereda mig själv, även om inget tyder på jag kommer dö i förtid. Man kanske är orolig, man kanske är ensamstående och vill vara förutseende, men i det scenariot skulle jag inte vända mig till ett mindre barn och fråga sådant. Då är det bättre att lufta sin oro och sina frågor med andra vuxna. – Däremot kan det hända att ett ganska litet barn frågar: ”Men om du dör, var ska jag bo då?” I så fall kan man fråga barnet: ”Finns det någon som du själv tänker på?” Det kan hända att barnet nämner någon, det kan vara någon realistisk eller någon orealistisk person, någon som man håller med om eller inte håller med om. Och man själv kanske svarar: ”Jag tänker att de här personerna nog jättegärna skulle …” Det viktiga, menar Anna Norlén, är att signalera att det finns många för barnet. Att såväl släktingar som kompisars föräldrar och vuxna som man kanske inte ens känner än vill hjälpa till och ta hand om barnet när det behövs. – Och det är bra att också säga att alla de vuxna inte bara finns för barnet om man som förälder dör utan också om man som förälder blir sjuk eller bryter benet, att även då finns det många vuxna för barnet. Läs också: Vad händer med mitt barn om jag dör? Eller om båda föräldrarna dör? Vänta in barnets frågor om döden Generellt är Anna Norléns grundråd att vänta in barnet. – För det kommer, säger hon. Någon gång kommer barnet att fråga om livets ändlighet. – Alla barn möter döden på ett eller annat sätt, om inte förr när de kommer upp i ålder och börjar se på teve och läsa, då händer det definitivt. Och dessförinnan kanske man också möter den genom kompisars släktingar, vänner från krigsdrabbade områden eller husdjur. Det kommer att komma en situation när barnet konfronteras med döden. Anna Norlén är psykolog, psykoterapeut samt verksamhetschef och rektor vid Ericastiftelsen i Stockholm (Ericastiftelsen är en verksamhet där man arbetar med högskoleutbildning, stöd, behandling och forskning med fokus på psykisk ohälsa hos barn och unga). Anna Norlén är också doktorand och deltar i ett forskningsprojekt om behandlingsmetod för barn mellan 0 och 6 år som har varit med om svåra påfrestningar, till exempel att ha förlorat en förälder, att ha varit med om våld, övergrepp eller en allvarlig olyckshändelse. FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Nyheter & fördjupningar om barn, föräldraskap & graviditet Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev varannan vecka och ta del av spännande forskning och nya kunskaper! Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Ny forskning: Solkräm med kemiska filter går över i blodet

Föräldrar Vi föräldrar

Ämnen från solkräm kan gå över i blodet, visar ny amerikansk forskning. Vad innebär det när man ska välja solkräm till sitt barn?
'Den amerikanska studien visar att fyra ämnen, som är vanliga i solkrämer med så kallade kemiska filter, inte stannar i huden utan passerar över till blodet. – Forskarna har alltså kunnat visa att om man smörjer sig flera gånger om dagen, och gör det under en veckas tid eller så, får man väldigt höga halter av de här ämnena i blodet. Det är ingen som vet om det är farligt att ha solkräm i blodet, men det är väl ingen som tror att det är nyttigt heller, säger Olle Larkö , överläkare vid hudkliniken vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Vad innebär det här för den som ska köpa solskydd till sitt barn? – Egentligen har det här resultatet ingen betydelse eftersom man ska smörja solkräm på så små ytor. På barn ska man ha kläder som bas – en solhatt och långärmat – och solkräm som komplement. När det gäller vuxna är det samma sak. Man ska inte ha någon kräm, man ska ha kläder. Det är tydligt vad som gäller och det är ett enkelt budskap – men folk vill inte. Läs också: GUIDE Så solskyddar du ditt barn bäst Ska man bli orolig av den här nyheten? – Det är inte så att vi tror att solkrämer är farliga; det är inte meningen att skrämmas. Men det finns alternativ som är billigare och bättre. Det är svårt att förstå varför det inte går fram. Man kanske tycker att det blir för varmt med kläder? – Jag är inte säker på att det känns mindre varmt att sitta med bar överkropp. Jag tror att det kan vara svalare att ha en t-shirt på sig. Vi vill inte att folk ska sitta inne i källaren hela sommaren, man måste kunna vara ute i solen också. Men när jag började jobba med det här hade vi 400 fall av melanom per år, nu har vi 4 400. Vi kan inte hitta någon annan orsak än för mycket solande.   För att D-vitamin ska bildas rekommenderas att man vistas i solen med delvis bar hud – tycker du att det rådet krockar med dina rekommendationer? – Att sola 15–30 minuter för D-vitaminets skull är helt okej. Läs mer om råden kring sol och D-vitamin Vilken solkräm är bäst för barn – kräm med fysikaliskt filter eller kemiskt? – Den här studien stärker min uppfattning att barn ska ha solkräm med fysikaliskt filter. De kemiska filtren behöver utredas mer, och det är också vad forskarna bakom studien säger. Källa: Studien är gjord av forskare på den amerikanska myndigheten FDA, United States Food and Drug Administration (ungefär som svenska Läkemedelsverket, redaktionens anmärkning) och har publicerats i tidskriften Jama. Sol viktigt för bildandet av D-vitamin Solens UV-strålning gör att kroppen kan bilda D-vitamin.  Strålsäkerhetsmyndigheten ger rådet att man ska få sol på kroppen på dagen för att D-vitamin ska kunna bildas. För en person med ljus hy räcker det med cirka 15 minuters sol på armar och ansikte mitt på dagen. Mörkhyade personer behöver mer UV-strålning för att bilda D-vitamin. Det beror på att mörk hud filtrerar bort mer UV-strålning än vad ljus hud gör. Läs också: Därför är D-dropparna så viktiga för barn FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE'

Avbryta graviditeten – så gör man en abort

Föräldrar Vi föräldrar

I Sverige har vi fri abort enligt abortlagen. Det finns olika sätt att göra en abort på. Graviditeten kan avbrytas antingen med tabletter eller med ett kirurgiskt ingrepp.
'Kvinnor i Sverige har rätt till fri abort. Den gravida bestämmer själv om hon vill avbryta graviditeten, även om hon är ung och ännu inte myndig. Att göra en abort kan vara ett mycket svårt beslut att ta och den som ska göra aborten har rätt att ändra sig fram till det datum den ska genomföras. Det kan ibland vara svårt att komma överens med den som man blivit gravid med om man ska behålla barnet eller inte. Är man oense har kvinnan rätt att ta beslutet. En graviditet räknas inte från när barnet blev till, utan från senaste mensens första dag. Fram till den 18:e graviditetsveckan bestämmer den gravida helt själv om aborten. Hon behöver inte ange några som helst skäl till varför hon vill avbryta graviditeten. Läs också: Lisen var gravid utan att veta om det – fick tvillingar Efter vecka 18+1 krävs tillstånd från Socialstyrelsen för att få göra en abort. Då måste det finnas särskilda skäl att genomföra den. Det kan vara att fostret har en allvarlig skada eller missbildning, att det finns risk för mammans hälsa – psykiskt eller fysiskt – eller att mamman är väldigt ung. Socialstyrelsen får inte ge tillstånd till en abort om man anser att fostret kan överleva utanför kvinnans kropp men det finns ingen laglig övre gräns för abort. En avbruten graviditet kan väcka många känslor och tankar som det är viktigt att prata om. Det ska finnas stöd och möjlighet till samtal på abortmottagningen eller sjukhuset som utför aborten. Även den eventuella partnern kan erbjudas sådant stöd.   Det finns tre olika sätt att göra en abort beroende på hur länge kvinnan varit gravid. Förberedelserna inför aborten ser också olika ut beroende på vilket sätt som ska användas. Hur kroppen reagerar på aborten är väldigt individuellt men personalen på abortmottagningen kan svara på alla frågor. Det blir inte svårare att bli gravid igen efter en abort Medicinsk abort Medicinsk abort görs innan vecka 9+0 efter senaste mensens första dag. Den är uppdelad i två delar. I det som kallas förbehandling får kvinnan en tablett, ett antihormon, som gör att livmodern har lättare att dra ihop sig. Den gör helt enkelt att tabletterna man tar senare har bättre effekt på sammandragningarna.      Flest aborter tidigt i graviditeten Sverige utförs årligen mellan 35 000 och 38 000 aborter. År 2018 utfördes knappt 36 000 aborter. De flesta aborter utförs tidigt i graviditeten. Under 2018 utfördes 84 procent av aborterna före vecka 9 och 57 procent före vecka 7. Bland yngre kvinnor har tonårsaborterna minskat under den senaste tioårsperioden. År 2018 rapporterades cirka 11 aborter per 1 000 kvinnor i åldersgruppen 15–19 år och det motsvarar mer än en halvering från år 2009. Medicinsk metod är vanligast och användes vid 93 procent av alla aborter år 2018. Abort är vanligast bland kvinnor i åldern 20–29 år. Källa: Socialstyrelsen Efter ungefär två dagar får kvinnan komma tillbaka till mottagningen och slutföra aborten genom att ett läkemedel förs in i slidan. Läkemedlet gör att livmodern får sammandragningar och framkallar ett missfall. Efter några timmar kommer blod och klumpar och graviditeten stöts ut. Man kan välja att göra den här delen hemma, en så kallas hemabort, men då är det viktigt att den kvinnan har någon annan vuxen som stöd hemma. Aborten kan vara smärtsam och ofta ges smärtlindring. Medicinska aborter senare än vecka 9 görs alltid på abortmottagningen, inte i hemmet. Efter aborten får kvinnan en blödning som liknar mens. Den kan vara något rikligare och hålla i sig i några veckor. Två veckor efter aborten kan kvinnan göra ett graviditetstest. Om det visar positivt eller är ogiltigt bör hon höra av sig till abortmottagningen. Kirurgisk abort Kirurgisk abort kallas också skrapning och kan göras från vecka 7+0 till vecka 12+0. Vid en kirurgisk abort blir kvinnan sövd eller får lokalbedövning, ibland också en  hormonbehandling några timmar innan ingreppet. Läkaren för in ett instrument i slidan som suger ut fostret och moderkakan ur livmodern. Ingreppet tar ungefär 20 minuter. Efteråt kan kvinnan få en blödning men den är vanligtvis inte lika kraftig som vid en medicinsk abort. Efter aborten får kvinnan stanna kvar på mottagningen i några timmar. Sen medicinsk abort Aborter efter vecka 13 görs alltid medicinskt i två steg. Skillnaden mot en tidig medicinsk abort är att den kan ta längre tid men den görs på samma sätt. Eventuellt kan en läkare behöva göra en skrapning (kirurgiskt ingrepp) om det finns rester kvar av moderkakan i livmodern. Vad händer efter aborten? De första dagarna efter aborten kan det göra lite ont, ungefär som mensvärk, och det är vanligt att blöda ungefär som under mens, eller lite mer. Den första ägglossningen kan ske så tidigt som åtta dagar efter aborten. Det är alltså möjligt att bli gravid vid oskyddat samlag trots att blödningen pågår. Mensen brukar komma tillbaka efter ungefär 4–6 veckor. Ofta ges råden att undvika vaginalt samlag, bad och tampong efter en abort. Det finns dock inga bevis för att det skulle öka infektionsrisken. Källa: 1177 vårdguiden, RFSU och Socialstyrelsen. Artikeln är faktagranskad av barnmorskan Sandra Rubio.  FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Nyheter & fördjupningar om barn, föräldraskap & graviditet Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev varannan vecka och ta del av spännande forskning och nya kunskaper! Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Resa och flyga som gravid – 9 tips inför din babymoon!

Föräldrar Vi föräldrar

Resa som gravid – men osäker på vad som gäller nu när du väntar barn? Stäm av mot vår checklista så att du inte missar något viktigt.
'Kan man flyga när man är gravid? F ör det mesta finns det inga hinder mot att resa under graviditeten, men de som har haft komplikationer eller som tidigare har fött barn för tidigt bör rådfråga en läkare och sitt försäkringsbolag innan de bokar resan. Reseskyddet i försäkringen är viktigt när man semestrar som gravid, liksom att ta reda på hur sjukvården på resmålet ser ut. Läs också: Gravid – ska man vara orolig för zikavirus? 9 tips inför din resa som gravid Kolla att du är försäkrad – och kolla om din försäkring överhuvudtaget täcker vid komplikationer som kan uppstå under den graviditetsvecka du är i när du reser.   Något av det första många tar reda på är vad som gäller om man behöver söka vård, eller föda för tidigt, i ett annat land. Hemförsäkringens reseskydd gäller ofta bara fram till graviditetsvecka 28, men det finns några få separata reseförsäkringar som gäller för lite längre tid. Den som är gravid har inom EU rätt till akut sjukvård i samband med graviditet och förlossning (se nästa punkt), men utanför EU behöver man en försäkring som täcker sådana kostnader. Att själv tvingas betala för förlossning, sjukhusvård och hemtransport kan bli mycket dyrt (ambulansflyg från USA till Sverige kostar omkring 1 miljon kronor, enligt Gabriella Hallberg, jurist på Konsumenternas försäkringsbyrå). Glöm inte att kontrollera om reseskyddet även omfattar barnet i magen. Ta med servicekortet eller utlandsresekortet som brukar följa med försäkringsbrevet (ofta kan man annars beställa ett sådant via försäkringsbolagets webbplats). Där står bland annat numret till den larmcentral man är ansluten till. Mer info: k onsumenternas.s e. Beställ ett EU-kort.  EU-kortet ger rätt till nödvändig sjuk- och tandvård när man är i ett EU/EES-land eller i Schweiz. Med nödvändig menas att det inte är något som kan vänta tills man är tillbaka i Sverige. Med EU-kortet betalar du lika mycket för sjukvård som de som bor i landet. Tänk på att EU-kortet inte ger rätt till exempelvis ambulansflyg hem. För att få ersättning för sådana kostnader behövs en privat försäkring. EU-kortet beställer man via forsakringskassan.se. Beställ i god tid, det kan ta upp till tio arbetsdagar innan du får det. Kolla upp resmålet (om du är orolig).  En del tycker att det känns tryggt att, innan man bokar resan, ta reda på om det finns något sjukhus på resmålet och vilken standard sjukvården har. Man kan också läsa Folkhälsomyndighetens lista över aktuella epidemier och ­sjukdomsutbrott på ­ folkhalsomyndigheten.se. Se över vaccinationerna.  Alla vaccinationer är inte lämpliga för gravida. Levande vaccin, som man ger mot gula febern, mässling, röda hund, påssjuka och TBC bör inte ges, men andra vacciner, som till exempel mot polio, hepatit A och difteri, går ofta bra. För att vara på den säkra sidan brukar man bara vaccinera gravida när det är motiverat. Rådfråga alltid en läkare på barnmorskemottagningen eller vaccinationsmottagningen först. Den som planerar att resa till ett land där man behöver vara vaccinerad eller äta medicin mot malaria bör i god tid diskutera risker och vaccinationsskydd med en infektions- eller vaccinationsspecialist, till exempel på en infektionsklinik eller en vaccinationsmottagning. Gravida brukar avrådas från ”extrema” resmål med primitiv levnadsstandard. Tänk på att graviditet inte räknas som en sjukdom. Bara akuta komplikationer som inte är förväntade kan ersättas – i den mån de täcks och sker inom de graviditetsveckor som försäkringen gäller (i regel fram till graviditetsvecka 28). Packa en kopia av journalen.  Ta med en kopia av journalen från barnmorskemottagningen. Den innehåller viktig information om graviditeten och kan vara bra att ha om man behöver söka vård i ett annat land. Kolla upp hur länge du får flyga.  Flygbolagens bestämmelser för gravida varierar. Några tillåter inte att man reser under graviditetens fyra sista veckor, andra kräver läkarintyg när det är 4–8 veckor kvar. Kolla med flygbolaget eller resebyrån vad som gäller. Skulle planet behöva landa för att förlossningen har satt igång för tidigt måste man i vissa fall stå för kostnaderna själv. Själva flygresan anses inte vara farlig för ­barnet i magen, däremot finns en liten risk för blodpropp om man sitter stilla länge. Denna risk ökar något under graviditeten. Det är bra att röra på benen för att öka blodgenomströmningen och att ta en extratur till toaletten. Det är också bra att använda stödstrumpor under flygningen. Se till att bilbältet sitter bra.  Säkerhetsbältet sitter rätt om den ­nedre delen spänns under magen, ner mot låren, och den övre mellan brösten, över bröstkorgen. Det finns särskilda gravidbälten som är praktiska att ­använda, men inte påverkar säker­heten. Ratten och krockkudden kan skada barnet i magen vid en olycka, därför avråder många trafiksäkerhetsexperter gravida från att köra själva i slutet av graviditeten. Finns krockkudde på passagerarplatsen kan man skjuta stolen bakåt så mycket det går. Även för den som sitter stilla under långa bilresor finns en något ökad risk för blodpropp. Ett råd man brukar få är att använda stödstrumpor, röra på ­benen och pausa ofta. Sola försiktigt.  Att bada som vanligt går bra, både i pool och hav, så länge vattnet är rent. Många får rådet att sola försiktigt ­eftersom man lättare får pigmentfläckar som ibland stannar kvar även efter graviditeten. Ät (ungefär) som vanligt.  Även utomlands är det bra att följa råden för gravida. Det är också bra att följa de råd som finns för utlandsresa. Dessa råd gäller alla, och inte bara när man är gravid. Till exempel bör man vara noga med att maten är väl ­genomstekt eller kokt. Man bör ­undvika att äta råa och löskokta ägg samt opastöriserade mjölkprodukter. Att tvätta händerna noga, särskilt före maten, är viktigt, liksom att dricka mycket om det är varmt. Är kranvattnet inte lika rent som i Sverige bör man köpa vatten på flaska. Läs mer på ­ livsmedelsverket.se Läs också: Gravid och illamående – finns det mat som kan hjälpa?  Källor: Gabriella Hallberg , jurist Konsumenternas.se,  Dany Mello , verksamhetsutvecklare Försäkringskassan,  Åsa Rosengren , mikrobiolog Livsmedelsverket, Vi Föräldrars stora bok om barn FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Nyheter & fördjupningar om barn, föräldraskap & graviditet Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev varannan vecka och ta del av spännande forskning och nya kunskaper! Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Andningslarm – därför är det onödigt

Föräldrar Vi föräldrar

Kan andningslarm minska risken för plötslig spädbarnsdöd? Nej, det finns inget som visar det. Däremot riskerar andningslarm att skapa onödig oro och falsk trygghet hos föräldrar, säger barnhälsovårdsöverläkare Per Möllborg.
'Det finns andningslarm som föräldrar ibland kan få låna från sjukvården om deras barn till exempel har andningsrubbningar som man behöver ha koll på – och det finns andningslarm som säljs till privatpersoner. De larm som säljs till privatpersoner marknadsförs ofta med fraser som ”smarta och säkra” och ”känn dig trygg med andningslarm”. Det sägs aldrig rakt ut att de skulle kunna förhindra plötslig spädbarnsdöd (för tillverkarna vet att några sådana samband inte har kunnat påvisas i forskning), men man trycker tydligt på att med ett andningslarm kan du som förälder känna dig trygg. Barnhälsovårsdöverläkare Per Möllborg , som har disputerat inom plötslig spädbarnsdöd, håller inte med om försäljningsargumenten. – Jag ser flera problem med användandet av andningslarm. För det första har alla spädbarn en viss oregelbundenhet i sin andning. Det innebär att många larm sker i onödan, det vill säga att de larmar för en oregelbundenhet i andningen som i regel är helt inom den normala variationen för åldern. Detta skapar istället för trygghet en stress och onödig oro hos många föräldrar. Registrerar barnets andningsrörelser Ett annat problem som Per Möllborg ser är att det saknas forskning som visar att användning av den sortens andningslarm som finns på marknaden leder till en minskning av plötslig spädbarnsdöd. De andningslarm som säljs i butiker fungerar genom att sensorer registrerar barnets andningsrörelser. Vanligast är sensorplattor som placeras i barnets säng, men det finns också mobila larm som fästs i barnets blöja med en klämma. Om barnet skulle få ett andningsuppehåll skickar larmet en signal. Läs också: Barns sömn – en överlevnadsguide för föräldrar Mäter barnets syresättning De larm som används inom vården fungerar på andra sätt. – De mäter i regel inte andningsfrekvensen utan framför allt syresättningen i blodet. Ett spädbarn kan nämligen ha fortsatta andningsrörelser men en andning som ändå är insufficient (otillräcklig, redaktionens kommentar), det vill säga som inte syresätter blodet tillräckligt. Det kan leda till att barnet får syrebrist och till sist slutar andas, säger Per Möllborg. Det instrument som används för att mäta syresättningen i bebisens blod kallas pulsoxymeter, och är en klämma som sätts på fingret. Andningslarm av den typ som säljs i butiker förekommer visserligen även i vården, precis som marknadsföringen säger, men används ofta på ett annat sätt och i kombination med andra mätare när barnet är sjukt. – Andningslarm kan användas tillsammans med en pulsoxymeter för att mäta om en patient tar många andetag i minuten, utan att bli tillräckligt syresatt, säger Per Möllborg. Sova på rygg I enstaka fall kan vården rekommendera föräldrar att använda andningslarm av den typ som finns i handeln, men familjen får då alltid låna ett larm från sjukhuset. – Det kan till exempel handla om sjukdomar där barnet har andningsrubbningar och det finns anledning att ha koll på just dessa. Men det är ovanligt, och är då alltid en rekommendation från vården och ansvarig barnläkare, säger Per Möllborg. Med tanke på vad du sagt tidigare kan man gissa att du inte heller rekommenderar användning av andningslarm om barnet gillar att sova på mage eller vid samsovning? – Absolut inte. När det gäller att sova på mage är det säkert precis så som många föräldrar upplever det, att barnet sover bättre då. Men ett andningslarm kan aldrig kompensera för den förhöjda risk för plötslig spädbarnsdöd som den sovställningen innebär. – Detsamma gäller samsovning. Det är såklart inte förbjudet med samsovning, men vi vet att det ger en ökad risk för plötslig spädbarnsdöd. Det är lättare för barnet att ramla över till magläge i en mjuk säng där föräldrar och syskon rör sig och det finns också en risk för att barnet får ett täcke eller kudde eller en arm över sig. Det kan leda till att barnet slutar andas utan att någon märker det, säger Per Möllborg. Per Möllborg är barnhälsovårdsläkare i Fyrbodal, Västra Götalandsregionen, och har disputerat inom ämnet plötslig spädbarnsdöd. Så minskar du risken för plötslig spädbarnsdöd Socialstyrelsen har sex rekommendationer för dig som vill minska risken för plötslig spädbarnsdöd. Råden bygger på aktuell forskning. Låt spädbarnet sova på rygg. Avstå från nikotin. Se till att barnets ansikte är fritt, att barnet är lagom varmt och kan röra sig. Spädbarn under tre månader sover säkrast i egen säng. Amma om det är möjligt. Napp kan användas när spädbarnet ska sova. Läs också: 6 råd som minskar risken för plötslig spädbarnsdöd FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Nyheter & fördjupningar om barn, föräldraskap & graviditet Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev varannan vecka och ta del av spännande forskning och nya kunskaper! Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Snabb potträning – så gör man

Föräldrar Vi föräldrar

Sofia och Michael Bergenstjerna utvecklade en egen metod för potträning. Deras dotter blev blöjfri på tre dagar. Så här gjorde de.
'Pröva pottan ibland eller helt blöjfritt från första stund? Det är inte lätt att veta hur man ska ta sig an potträningen. Sofia och Michael Bergenstjerna lät sin dotter Stella, då 18 månader, sitta på pottan vid några bestämda tidpunkter under dagen. Det kom lite kiss i pottan ibland men hon gjorde inga större framsteg, tyckte de. – Stella verkade mest förvirrad och förstod inte alls vad hon förväntades göra, säger Sofia Bergenstjerna. Torr på natten efter tre dagar Under en middag berättade deras italienska vänner hur de hade pottränat sin då 2-åriga dotter. Hon hade blivit torr på mindre än två veckor. Vi måste testa, tänkte Sofia och Michael. – Vännerna förklarade kort hur de hade gjort och vi skrev ner några punkter på ett papper som vi tog med oss hem. Vi läste allt vi kunde hitta om potträning och sedan satte vi igång. – Efter bara två dagar hade Stella lärt sig att känna igen sina signaler och gå till pottan. Efter tre dagar var hon helt torr även på natten. Självklart var hon inte helt olycksfri efter det, men vi hade fått en bra grund att stå på och blöjorna var borta, säger Sofia. SNABB POTTRÄNING – 10 steg Är det rätt tidpunkt för familjen att börja potträna? Är ditt barn kapabelt att potträna? Bestäm ett datum och rensa några dagar från alla andra aktiviteter. Förbered dig själv och ditt barn mentalt. Förbered hemmet (plasta in, ta bort möbler etc) och ta fram pottan. Ta av blöjan och berätta för barnet att hen nu ska få lära sig att kissa och bajsa i pottan. Observera barnets signaler medan ni leker. Hjälp barnet till pottan vid kiss och bajs. Stötta ditt barn med tålamod och glatt humör. Öka utmaningarna allt eftersom. Gör små utflykter utan blöja varje dag. Sikta på att pottan tillslut ska stå i badrummet. Hjälp barnet att förstå sina behov Stella var 18 månader när hon blev blöjfri. En bra ålder att börja potträna sitt barn, tycker Sofia. – Potträning går ut på att du hjälper ditt barn att bli så självständigt som möjligt i  att hantera sina behov. Det upplever vi att ett barn kan börja klara av vid 18 månaders ålder. Det utmärkande för Potträning på 3 dagar , som Sofia och Michael döpt sin metod till, är att föräldrarna ger potträningen fullt fokus under några dagar – för att verkligen ge barnet de bästa förutsättningarna att lära sig ett nytt beteende. – Vi tycker att det vanligaste rådet man får om potträning idag är att låta barnet sitta på pottan vid bestämda tidpunkter på dagen för att försöka få till en träff. Förhoppningen är att barnet på det sättet lär sig att använda pottan. Det kan skapa en utdragen process som ger barnet dubbla budskap. Ibland ska barnet kissa i blöjan, ibland i pottan. Det blir svårt för barnet att lära sig något nytt när det måste använda det gamla beteendet större delen av tiden, säger Sofia. Förbered barnet och hemmet Rent praktiskt går metoden till så att man avsätter några dagar när föräldrarna bara är hemma med sitt barn och inte gör så mycket annat än att potträna. – Då kan man fokusera helt på att hjälpa barnet och att skapa en positiv och lugn miljö utan att vara stressad eller bli avbruten av tusen andra saker, säger Sofia. ÄR TAJMINGEN RÄTT ? 5 tecken att leta efter Att barnet är friskt och mår bra.\u2028 Att det är lugnt och tryggt i familjen (inte flytt, ny förskola, skilsmässa, stressig period på jobbet etc). \u2028 Att barnet kan följa enkla instruktioner.\u2028 Att barnet kan kommunicera sin egen vilja till dig i form\u2028 av ljud, signaler, kroppsspråk eller tal. Att barnet kan gå till och från toaletten själv. Att var väl förberedd är viktigt – både att förbereda sig själv och barnet mentalt för vad som ska hända, samt att skydda sitt hem från det kiss och bajs som sannolikt kommer att hamna på både mattor och möbler. – Ta bort känsliga saker i hemmet och köp plastad frotté. Den kan man lägga i sängen, soffan, vagnen och i bilstolen. Förutom en potta kan det vara bra att köpa en toaring för barn och en pall. Då kan barnet lättare komma upp till handfatet för att tvätta händerna. Och köp en resepotta, det kan underlätta mycket när man är ute och det är långt till närmaste toalett.   Läs också: Börja potträna – när familjen är redo Potträna i en avgränsad del av hemmet Ett par veckor innan potträningen ska starta kan man börja prata med sitt barn om kiss och bajs och varför man går på toaletten. Visa barnet hur man drar ner och upp byxorna. Böcker om att gå på pottan kan också vara en bra förberedelse. – Kanske har barnet aldrig sett någon annan i familjen gå på toaletten eller ens sett sitt eget bajs, säger Sofia. När dagen väl kommer gäller det att börja i en avgränsad del av hemmet för att lättare kunna fånga kisset och bajset. Kanske har barnet ett rum med leksaker där man kan vara? Sätt pottan där, ta av blöjan och berätta för barnet att hon eller han ska få lära sig hur man kissar och bajsar på pottan. – Var nära ditt barn och lek tillsammans samtidigt som du observerar barnets signaler och hjälp barnet till pottan vid kiss och bajs. Stötta ditt barn med tålamod och glatt humör. Tänk att varje ”olycka” är ett träningstillfälle som barnet lär sig av. Gör små utflykter – och ta med pottan När barnet verkar börja förstå vad som händer i kroppen och har fått till några träffar i pottan, tycker Sofia och Michael att man kan ge sig ut på kortare utflykter utanför hemmet. Det sker vanligtvis efter en eller ett par dagar, och då är det en bra idé att ha med en resepotta i en påse under vagnen. Att sluta med blöjan helt kan nog kännas övermäktigt för många familjer. Blir alla barn blöjfria på tre dagar? – Metoden går ut på att barnet till slut gör kopplingen mellan sina behov och att gå till pottan. Det är en process som tar olika lång tid för alla. Det kan gå på tre dagar för en del men majoriteten behöver 1–2 veckor för att bli klara, säger Sofia. Svaret grundar hon på en undersökning som hon och Michael lät göra bland drygt 3 000 föräldrar som prövat deras metod. –  Den visade att det är fullt möjligt att bli dagtorr på tre dagar. En tredjedel av familjerna blev det. Inom 14 dagar var fyra av fem familjer dagtorra. Men ibland går det bara inte. Barnet kan vägra pottan och föräldrarna ger upp. – Jag tror att det vanligaste misstaget föräldrar gör, oavsett metod, är att man är för ”på” och tjatar om pottan. Det leder ofta till att barnet sparkar bakut och inte vill längre, säger Sofia. – Jag tror att barn har ett behov av att känna sig delaktiga. Som förälder måste man släppa på kontrollen och låta barnet ta plats och känna att det här är ”min grej”. Så många dagar tog det för barnen att bli blöjfria Vad tycker du om metoden Potträning på 3 dagar? – Den kan fungera bra när föräldrarna verkligen bestämt sig.  Att inte använda underkläder under potträningen är en framgångsfaktor. När Sofia och Michael Bergenstjerna hade utvecklat sin metod skrev de en bok, Potträning på 3 dagar , som kom ut 2015.  2018 genomförde de en undersökning där föräldrar som använt metoden fick berätta hur det hade gått. Frågorna togs fram med stöd av Anna-Lena Hellström , uroterapeut och professor emerita vid Sahlgrenska akademin i Göteborg. Enkäten skickades ut till 3 150 personer och 815 svarade. Genomsnittsåldern för barnen i undersökningen var 2–2,5 år. Torr på dagen 30,3 procent av barnen blev torra på dagen inom 3 dagar 63,7 procent blev torra på dagen inom 7 dagar 77,9 procent blev torra på dagen inom 14 dagar 88,2 procent blev torra på dagen inom 28 dagar Torra på natten Två av tre familjer valde att ta bort nattblöjan samtidigt med dagblöjan eller inom samma tidsintervall som barnen blivit dagtorra. Av dessa blev 83,5 procent torra inom samma antal dagar som behövdes för barnet att bli torr på dagen. Läs också: Nya råden – sluta med blöja tidigt FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Nyheter & fördjupningar om barn, föräldraskap & graviditet Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev en gång i veckan och ta del av spännande forskning och nya kunskaper! Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Börja potträna – när familjen är redo

Föräldrar Vi föräldrar

När ska man börja potträna sitt barn? Invänta att barnet blir moget? Nej, säger uroterapeuten. Är föräldrarna beredda att börja kan man prova att ta av blöjan från 10 månader.
'Att träna sitt barn att bli blöjfri kan man gruva sig för. Ytterligare ett måste ska pressas in i en redan hektisk vardag, det är lätt att skjuta på potträningen och tänka ”det där tar vi sedan, när mitt barn är moget”. Men finns det egentligen någon ålder när barn är redo att sluta med blöja? Så här säger Anna-Lena Hellström , uroterapeut och professor emerita i vårdvetenskap vid Sahlgrenska akademin i Göteborg: – Det går att potta bebisar redan från födseln om man vill det. För första gången har vi forskningsrön att stödja oss på. Vi vet att små barn kan kontrollera blåsa och tarm. Om de sitter på en potta eller en toalett tömmer de tills blåsan är tom i stället för att småskvätta som de gör i blöjan. Forskarna tror att det är likadant med bajset. Under lång tid har föräldrar fått höra från bvc, släktingar, andra föräldrar eller förskolan att ”man ska vänta tills barnet är moget och visar intresse”. Men det finns ingen särskild ålder när det inträffar, enligt Anna-Lena Hellström. Fram till för några år sedan utgick man från blöjråd med ursprung i 1960-talet. Då hade familjer en annan livsstil – och andra slags blöjor. – Med moderna blöjor som suger upp allt känner barnet knappt att det kissar eller bajsar. Så hur ska barnet veta att det är moget att sluta med blöja? Förr blev det blött och kladdigt i blöjan och då kunde barn signalera att de ville ta av den, säger Anna-Lena Hellström. I riktlinjerna för barnhälsovården står det nu att bvc ska informera föräldrar om barns toalettvanor och potträning innan barnet fyllt 10 månader . Alltså innan de flesta barn börjar gå. Betyder det att man kan börja potträna när som helst? – Som förälder är det bara att bestämma sig. Pröva att ta av blöjan när barnet är 10 månader och låt den vara av någon timme. Då kan barnet känna – och se – vad som händer när kisset eller bajset kommer. Visa att pottan finns och berätta vad man gör där. Provsitt utan något krav på att det ska komma något i pottan, men nästa gång du ser att ditt barn vill bajsa eller att det kommer kiss sätter du barnet på pottan, säger Anna-Lena Hellström. Om barnet inte kan gå själv behöver föräldrarna bära barnet till pottan. Därför kan det vara praktiskt att ha pottan nära till hands. Den behöver alltså inte stå på toaletten, utan kan stå i det rum där man leker. För att skydda hemmet kan det vara bra att ta bort känsliga mattor och möbler som inte får bli blöta. Får man ingen respons från barnet är det helt okej att göra ett uppehåll i potträningen och försöka igen med en ny strategi efter ett par veckor, anser Anna-Lena Hellström. Hur länge man ska försöka är individuellt. – Men några timmar ett par dagar i sträck behöver barnet nog på sig för att förstå vad det handlar om. För att få sitt barn mer intresserat av pottan tipsar hon om att låta barnet sitta på pottan med kläderna på, eller att låta barnets gosedjur eller docka få prova pottan. – Oftast är den tid man ger barnet den bästa gåvan. Sitt ner bredvid barnet, sjung, läs eller prata om något roligt och bjud på dig själv. Passa på att själv kissa och uppmana barnet att kissa samtidigt. Läs också: Bebisens bajs – vad är normalt? Att de nya råden uppmuntrar föräldrar att potträna från 10 månaders ålder betyder inte att det är säkert att det fungerar för alla. – Potträningen måste ske i samarbete med barnet, och ett barn som totalvägrar kan inte lära sig att få kontroll över blåsa och tarm, säger Anna-Lena Hellström. Måste barnet kunna prata innan man pottränar? – Nej, du pratar med barnet om kiss och bajs på samma sätt som du pratar om hunger och trötthet. Man lär sig att förstå varandra. Ska man ta av blöjan helt under dagtid när man börjar potträna? – Det är till stor hjälp att inte ha blöja på. Barnet har vant sig vid att kissa och bajsa i blöjan, men utan blöja känns det direkt när det är dags för pottan. Situationen och hur mycket tid föräldrarna vill lägga på potträningen får avgöra. När man väl kommit igång är det förstås bra att ta av blöjan så mycket som möjligt, säger Anna-Lena Hellström. Att potträna hemma ger kontroll. Det går snabbt att torka upp kiss eller bajs som kommer på golvet eller på möbler, pottan står nära till hands och det finns tvättmaskin och torra kläder. Men efter några inledande dagar vill man kanske ta en kort biltur eller en promenad med vagnen. Då kan det kännas lockande att använda blöja för att förhindra olyckor. – Att sätta på blöjan igen ska inte vara godtyckligt. Har man fått sitt barn intresserad av pottan, och barnet har lyckats och känner sig stor, får man visa henne eller honom respekt. Sätter man på blöjan en kortare stund bör man säga till barnet att ”Nu sätter vi på blöjan för säkerhets skull, men säg till om du behöver kissa eller bajsa”. Ta gärna med pottan i en plastpåse. Finns det ingen möjlighet till pottning så går det bra att säga att barnet får kissa i blöjan, säger Anna-Lena Hellström. Ska man använda potta eller toalett (med barnsits)? – Det spelar ingen roll. Det viktiga är en bra sittposition, lite framåtlutad med med ordentligt stöd för låren, så att barnet kan tömma blåsan och tarmen helt. Det är särskilt viktigt hos barn som lätt får urinvägsinfektioner eller blir förstoppade. Att stå upp och kissa eller bajsa i en blöja är inte alls lika effektivt, säger Anna-Lena Hellström. Börjar man potträna små bebisar kan man man hålla dem i grodposition med händerna i barnets knäveck och barnets rygg mot förälderns mage över toaletten eller handfatet. Blöja på natten Det är vanligt att barn slutar med nattblöja senare än de slutar med blöja på dagen. Det finns inget som stöder att det måste vara så, menar Anna-Lena Hellström. Men trenden är att föräldrar tar potträningen i den ordningen, man fokuserar på dagen och tar av nattblöjan senare. För att barnet ska bli torrt på natten är ett tips att sluta helt med välling, om barnet dricker det. Eller att åtminstone ta vällingen lite tidigare på kvällen, inte precis innan barnet ska sova. Att väcka barnet på natten för att det ska kissa är inte något som Anna-Lena Hellström rekommenderar. – Barnet sover och är inte medvetet om vad som händer. Låt barnet sova med bar rumpa för att inte luras att tro att en blöja sitter på. Skydda madrassen med plastad frotté eller något liknande. Om barnet kissar i sängen hela tiden kan man sätta på blöjan igen, men pröva att ta av den några nätter varannan vecka och se hur det går. Då  bör man prata med barnet och säga att ”Nu tar vi av blöjan på prov i natt, så får du ropa på mamma eller pappa om du vaknar och känner dig kissnödig”, säger hon. Läs också: Babypottning – så funkar det Potträna på förskolan – hur funkar det? Med barn som pottränas tidigt hemma behöver man inte ta hänsyn till förskolan. Men så snart barnet har börjat i förskolan kan man fundera på om och hur föräldrar och pedagoger ska samarbeta kring potträningen. Det är inte självklart att man lyckas få sitt barn helt torrt under en semester eller ett lov. Så här ser Erik Stenkula , förskollärare på Ripans förskola i Norrköping, på pedagogernas roll i potträningen: Ska förskolan hjälpa till med potträningen? – Har du försökt att få ditt barn att intressera sig för pottan så försöker vi med samma sak. Vi diskuterar det med föräldrarna. När blir barnen på förskolan blöjfria? – Det är väldigt individuellt. När ett barn börjar bli lite mer medveten om sin omgivning kan det vara känsligt för barnet att fortfarande ha blöja om kompisarna har slutat. Det kan vara bra för barnet att bli torr ungefär samtidigt som de andra i barngruppen. I familjer där det finns äldre syskon upplever jag att man vill skynda på det lite. Hos förstagångsföräldrarna är det snarare mycket funderingar och där försöker vi hjälpa til l. Vad ska föräldrar göra? – Berätta att ni börjat potträna och hur det har gått, och ta med mycket ombyteskläder den första tiden. Vad gör ni på din förskola för att barnen ska vilja gå på pottan eller toaletten? – Det är helt grundläggande att toaletten är en lugn plats. Vi kan läsa en bok eller sjunga en sång som barnet tycker om. Vi jobbar hela tiden i barngruppen med att förmedla att ”här inne leker vi inte, det är här man kissar och bajsar och man vill vara ifred”. Om ni märker att det inte fungerar utan blöja, vad gör ni då? – Många gånger får man sätta på blöjan igen och skjuta upp toaletträningen till senare. Det är en dialog vi har med föräldrarna. Är barnet inte helt torrt kan vi sätta på en blöja vid längre utflykter eller när barnen sover  – självklart med föräldrarnas goda minne. Upplever du att det fungerar ungefär på samma sätt på andra förskolor som du arbetat på? – Ja, det tycker jag. Det viktiga är att man har föräldrarna med på tåget. FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Nyheter & fördjupningar om barn, föräldraskap & graviditet Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev en gång i veckan och ta del av spännande forskning och nya kunskaper! Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Vår 2-åring har tendenser till beroende

Föräldrar Vi föräldrar

Vårt barn vill ha mer av allt hon gillar – plattan, glass, bada i badhus … Kan hon bli beroende senare i livet? Barnpsykolog Malin Bergström svarar på läsarfrågan.
'Kan man förhindra att barn får problem med missbruk senare i livet? Vi märker tydligt att vår 2-åring har tendenser till beroende. Både jag och pappan har mycket beroenden i släkten och pappan kämpar hela tiden med det (inget missbruk, mest godis och dataspel). Om vi ger vår dotter en glass för att hon är sjuk tjatar hon om glass många gånger om dagen i flera dagar. Det är samma sak om hon får titta på plattan eller bada på badhuset, när hon går till förskolan eller inte går till förskolan och när hon leker med kompisar. Vad vi än gör vill hon göra mer av det och hon blir fruktansvärt upprörd när vi inte låter henne göra det. Vi har försökt låta henne äta eller göra det hon vill och sedan sätta stopp för det, men det känns som om det blir jobbigare för henne att få göra saker (till exempel använda plattan eller få glass) lite eller ibland, än att låta bli. Jag är väldigt mån om att försöka lära vårt barn att hantera sina känslor och sina tendenser till beroende för att förhindra att det blir ett problem senare i livet, med missbruk eller liknande. Hur ska man hantera detta? Sara Normalt att små barn inte kan stoppa sig Barnpsykolog Malin Bergström:  Visst är beroendesjukdomar ärftliga och alla vi som har sådan belastning i släkten kan gärna ha ett extra vakande öga över våra barn. Men spontant tänker jag att ni kanske är så medvetna om just beroendeproblematik att ni blandar ihop det med er dotters temperament. För det normala bland så här små barn är just att de inte kan stoppa sig, hantera sina känslor eller begripa att badhuset är något lite extra som man inte kan få varje dag. Det är sådant de lär sig genom att vi ständigt hjälper till att begränsa dem och hanterar deras besvikelse. När jag läser ditt brev tänker jag att ni har en temperamentsmässigt stark och intensiv liten dotter snarare än någon som har beroendet i blodet. Ett så här litet barns hjärna är ännu inte på något särskilt sätt utan håller på att skapas (ja, faktiskt) av hennes erfarenheter och kontakt med er. Ni är hennes psykologiska miljö, kan man säga. Och ur den skapas minnesspåren i hennes hjärna och medvetande. Om man tänker på hjärnan som en muskel som behöver tränas för att bli stark får man en bild av vad ni kan bistå med. Varje gång ni hjälper henne att avsluta sådant hon vill ha mer av tränas de musklerna. Avstå därför inte från roligheter utan se tvärtom avledandet och avslutandet som en möjlighet att hjälpa henne. Bekräfta hennes känslor – ”Ja, åh, vad glass är gott och vad trist det känns när man bara kan få en” – men håll på era begränsningar. Precis som er 2-åring vill hennes pappa, som kämpar med egna beroenden, gärna ha mer av sådant som är härligt. Till skillnad från er lilla dotter har han dock tillgång till en vuxen hjärna som kan säga stopp och avgöra vad som är bra för honom. Genom att använda den vuxenförmågan både kring sig själv och som förälder hjälper han er dotter både som pappa och som förebild. Att vi ibland får vara med om sådant vi älskar och att det sedan tar slut är ett av livets villkor. Knepet att både kunna njuta och avstå behöver barn hjälp med under hela uppväxten. Här hittar du fler läsarfrågor med  svar från barnpsykolog Malin Bergström . Här kan du  ställa en fråga  till barnpsykolog Malin Bergström. .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Nyheter & fördjupningar om barn, föräldraskap & graviditet Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev en gång i veckan och ta del av spännande forskning och nya kunskaper! Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'

Kan man säga ”Jag älskar dig” för mycket till sitt barn?

Föräldrar Vi föräldrar

Hur ofta kan man egentligen säga 'Jag älskar dig' till sina barn, utan att orden ska urholkas på sin betydelse? Barnpsykolog Malin Bergström svarar på läsarfrågan.
'Jag säger ”Jag älskar dig” tre gånger per dag – och då håller jag igen … Jag har två barn som snart är 3 och 1,5 år. När jag blev mamma var det som om meningen med livet helt plötsligt uppenbarade sig. Klyschigt, jag vet. Men det är verkligen så det känns. Barnen ger mig lugn, glädje, kärlek, utmaningar och lycka, jag vill i min tur ge dem allt jag bara kan! Och det är där min fråga kommer in: Kan man säga ”Jag älskar dig” för mycket till ett barn? Kan jag urholka ordens betydelse genom att säga dem ofta? Jag säger det kanske runt tre gånger per dag – och då håller jag igen, jag skulle kunna säga det tio gånger! Jag älskar dem så att det gör ont i mig. Jag vill att de ska känna sig älskade, att de ska veta hur mycket de betyder, men samtidigt vill jag inte ”förstöra” innebörden av orden. En tanke som har slagit mig är att min mamma aldrig riktigt har sagt att hon älskar mig, och att det kanske är därför jag säger det för mycket till mina barn. Jag hoppas att du förstår min fråga. Jag vill bara så gärna att mina barn ska känna sig älskade! Jag vet att allt jag gör i handling också speglar min kärlek och att jag älskar dem, men ändå: Kan jag säga det för mycket? Bella Det kan aldrig bli för mycket kärlek Barnpsykolog Malin Bergström:  Jag skulle förstås kunna besvara din fråga rakt från mitt psykologtanthjärta genom att citera Astrid Lindgren (”ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv”). Men efter att ha researchat lite inser jag att detta är mer komplext. Jag tänkte först att din oro kanske härrör från en allmän svensk skräck för ytlig amerikansk familjekultur (vi minns ju alla hur myspappan i en av de allra härligaste tv-seriefamiljerna hamnade i finkan efter metoo). Men din farhåga delas faktiskt av många föräldrar även i andra kulturer. Och egentligen är den inte en farhåga utan en åkomma. En åkomma som har ett namn, åtminstone på amerikanska; nämligen Serial I love you’er . I min research lär jag mig att din åkomma generellt betraktas som positiv (av andra tillfrågade ”experter”) – men bara förutsatt att orden sägs med rätt känsla och inte används för att ursäkta dåligt beteende eller för att rättfärdiga utbrott. Lulastic , en Serial I love you’er som bor i kåta och skriver böcker om att hon slutat med schampo, bistår med 30 förslag på hur man kan lätta på kärlekstrycket utan att genera sina barn (lapp i lunchlådan/på huvudkudden, kodord, teckenspråk, bygga en överraskningskoja eller genom att variera sig språkligt – ”du är min favorit-3-åring”, ”mitt hjärta exploderade av lycka när du föddes”). Men Bella, det kan bli för mycket, så googla inte Lulastic, please. Rent psykologiskt ser alltså varken jag eller de amerikanska experterna någon fara för barnen. Däremot kan dina ständiga kärleksbetygelser bli en social belastning om de andra förisföräldrarna är coola bikers som hälsar med fistbump. Men om du märker att du framstår som udda kan du ju alltid flytta till ett område där även andra uttrycker kärlek verbalt. Jag skojar med dig, Bella, men det är bara för att jag älskar dig och din fråga! Allvarligt talat så tänker jag ofta på den Aronitiska välsignelsen (som tydligen förekommer både i kristen- och judendomen): ”Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd, herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred” . Ordet Herren känns förvisso lite malplacerat men för mig är den välsignelsen en bild av en förälders älskande ansikte som lyser mot ett litet barn, ergo sinnebilden av vad vi människor behöver för att orka och kunna glädjas genom livet. I vår tid av stress, skärmar, flygskam och psykisk ohälsa tycker jag att vi behöver påminna oss om vad som faktiskt är det vackraste och lyckligaste vi har i våra liv och göra allt vi kan för att njuta av det. Som Woody Allen (ursäkta ickepolitiskt korrekt referens) en gång sagt är livet fyllt av elände, ensamhet och lidande, och dessutom alldeles för kort. Så mitt budskap till dig, Bella, är att världen och barnen behöver fler som du. Det kan aldrig bli för mycket kärlek och den kan inte urholkas av att praktiseras. LÄS OCKSÅ: ”Kärleken till ens barn har inte har något sött över sig utan är drabbande och oerhörd” – barnpsykologen om varför det kan vara så svårt att lämna på förskolan Här hittar du fler läsarfrågor med  svar från barnpsykolog Malin Bergström . Här kan du  ställa en fråga  till barnpsykolog Malin Bergström. FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2), only screen and (min-resolution: 192dpi), only screen and (min-resolution: 2dppx) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s1r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:768px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:768px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:768px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s4r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1024px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1024px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1024px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s5r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } }@media only screen and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } @media only screen and (-webkit-min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min--moz-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (-o-min-device-pixel-ratio: 2/1) and (min-width:1920px), only screen and (min-device-pixel-ratio: 2) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 192dpi) and (min-width:1920px), only screen and (min-resolution: 2dppx) and (min-width:1920px) { .-has-background-image-newsletter_bg { background-image: url(https://cached-images.btdmtech.se/bmbstatic/s6r/newsletter/viforaldrar/newsletter_bg.jpg); } } Nyheter & fördjupningar om barn, föräldraskap & graviditet Ja tack, jag vill gärna ha Vi Föräldrars nyhetsbrev en gång i veckan och ta del av spännande forskning och nya kunskaper! Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida . Tack! Din mejladress är nu registrerad. Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.'