{{ 'Go back' | translate}}
Njus logo

Föräldrar nyheter | Njus Sverige

Anne Liv utnyttjades sexuellt som barn

Föräldrar Allas

Anne Liv var 25 år gammal när hon fick sitt första sammanbrott och bara skrek och skrek. Fram tills dess hade hon trängt undan det hemska som pågick i barndomen. Det hemska, som hennes äldre släkting kallade ”ofarligt”, men som var en hemlighet hon
' E n dag när Anne Liv Nilsson bara var tre år gammal förändrades hennes uppväxt totalt. Det var då en äldre manlig släkting började utnyttja henne sexuellt, och det upprepades varje gång hon kom på besök. – Egentligen tyckte jag om att åka till deras hus. De brukade köpa lördagsgodis åt oss, där fanns en lekstuga som vi lekte i och en spännande snickarverkstad med mängder av verktyg, en slipsten och en hel del annat, berättar Anne Liv, 41. När hon var där träffade hon också sina kusiner och de blev fem barn totalt som hade roligt ihop. Men framåt kvällen var hon i släktingens våld. – I dag minns jag det mesta. Det var ett enormt obehag, en äckelkänsla när han smekte mig över min kropp, kysste och låg jämte mig. Jag bläddrade i barnböcker under tiden; Snövit , Askungen – det var ett sätt att fly, berättar Anne Liv. – Jag minns så väl när jag låg där och bläddrade. Det är en konstig känsla att se dessa böcker i dag. Vad som egentligen pågick förstod hon inte de första åren. Bara att det var en hemsk hemlighet. Han sa alltid att det inte var så farligt, inte så farligt. Men samtidigt var det en hemlighet som vi absolut inte skulle prata om – Men när jag blev äldre förstod jag att det fel. Men jag vågade inte säga något. Jag trodde aldrig att det fanns någon annan som hade det som jag och det kändes fruktansvärt ensamt, säger Anne. Hon kommer väl ihåg orden som han sa. En bild från barndomen, då Anne Liv ännu inte förstod det hemska som pågick. – Han sa alltid att det inte var så farligt, inte så farligt. Men samtidigt var det en hemlighet som vi absolut inte skulle prata om. Smärtsamma övergrepp Rummet där allt hände var ett stort sovrum delat i två delar med en halv vägg – på ena sidan låg mannens hustru och på den andra låg Anne Liv och mannen. – Jag såg ofta att hon hade händerna över ansiktet, men jag vet än i dag inte säkert om hon visste vad som pågick. Jag tror det, säger Anne Liv och skakar på huvudet. – Det är svårt att förstå. Allt eftersom blev övergreppen mer avancerade och hon minns smärtan. – När jag sa aj och att det gjorde ont tryckte han en kudde över mitt huvud för att jag inte skulle höras. I övrigt gjorde Anne Liv allt för att vara alla till lags och det har hon fortsatt med större delen av livet. Hon berättade aldrig för någon om vad hon var med om. – Jag var snäll, hjälpsam och duktig som barn. Det var först i tonåren som jag blev trotsig och vägrade följa med på dessa besök. Det var en stark protest. Hon inser i dag hur välplanerat det är med incest och att hennes släkting visste precis vad han höll på med. Annons – Jag förstår också att jag alltid skyddat min syster och aldrig tillåtit henne att byta plats med mig. Ingen förstod naturligtvis varför. Hennes liv förändrades inte bara av att hon börjat säga nej och protestera. Hela familjen flyttade från Norge där de hittills bott, till Sverige. När jag sa aj och att det gjorde ont tryckte han en kudde över mitt huvud för att jag inte skulle höras – Det var jättehärligt att komma längre från allt som hänt och jag beslöt mig för att lägga locket på för all framtid. Jag skulle aldrig mera tänka på vad som hänt. Det var verkligen ingen bra idé, men det förstod jag inte då. Annons Förnekade allt – för att överleva I många år levde hon i förnekelse, men ibland ville hon ändå försöka prata om det som hänt. Men hon märkte att det blivit fysiskt omöjligt att göra det. – Det mesta jag lyckats få ur mig var när jag sa till min mamma att mannen varit dum mot mig. Hon trodde nog till viss del på mig men sa också till mig att aldrig prata med pappa för det skulle ta död på honom, berättar Anne Liv. Och på det sättet fortsatte hemligheterna. Anne Liv kände att ingen på riktigt stod upp för henne. Den goda stämningen var viktigare än hennes mående. Anne Liv träffade sin man David 1998 när hon var 20 år. 2001 gifte de sig och David började allt mer inse att Anne Liv hade varit med om något som hon inte berättade. – Jag tålde inte skäggstubb, då frös jag som en staty och intima situationer kunde vara svåra. Polotröjor var också något som triggade obehag och jag kunde inte se på våldsamma filmer. Det enda hon berättade var att en äldre släkting gjort något mot henne, sedan tog orden slut. I stället utvecklade hon ett kontrollbehov som växte för varje år. Familjen på husbilsresa: David och Anne Liv med barnen Wilma, Maia och Jesper. – Jag var pedantisk och städade jämt. Det var mitt sätt att slippa ta tag i mina känslor. Det skulle inte finnas en fläck. Annons Hon hade också mardrömmar som gjorde att hon blev rädd för att somna. – Mest var jag rädd för att vakna på natten. Mörka utrymmen och tickande gamla väggklockor var också något som fick mig att rysa och få ångest. Bröt ihop När hon var 25 år kom det första totala sammanbrottet. Hon skrek och skrek. Hon hamnade på en psykiatrisk mottagning och hennes närmaste försökte förgäves få veta mer om vad som pågick. – På något sätt lyckades jag ändå hålla mig uppe. Vi byggde hus och det passade mig perfekt. Då var det så mycket att göra att det inte gick att tänka efter, säger Anne Liv. Sedan kom de tre barnen tätt mellan 2007 och 2011 och tempot ökade ytterligare. Annons – Jag har pratat med många psykologer genom åren. Men det var först när det började pratas om PTSD – posttraumatiska stressyndrom efter mitt första sammanbrott, som det kändes att vi hittade rätt. Anne Liv hade värk i kroppen och utvecklade en troligtvis stressrelaterad reumatisk sjukdom. Hon träffade en KBT-terapeut och insåg att alla hennes överlevnadsstrategier, som byggt på att undvika vad som hänt – i stället hade haft motsatt effekt. – Jag mådde allt sämre och flyttade hem till mina föräldrar. Där låste jag in mig. Jag orkade inte leva, berättar Anne Liv. Gav inte upp Hon ville egentligen inte ta livet av sig, men det kändes som en befriande tanke att bara slippa kaoset. Men hennes man David skulle visa sig vara en person som inte tänkte blunda för vad som hände. Han ville inte ge upp, utan letade på nätet efter något som kunde vara en räddning. Det han fastnade för var den ideella organisationen nxtMe som erbjuder stöd och hjälp till incestutsatta. – Sedan ordnade han att vi åkte med husbil från vårt hem i Strömstad till Stockholm för att kunna stanna där tillräckligt länge för att få hjälp hos nxtME-grundaren Lena Morin och även hos organisationen Wonsa – World of no sexual abuse, där jag fick terapi. För första gången i livet mötte Anne Liv människor som kunde förstå vad hon gått igenom och långsamt vågade hon lyfta på locket, berätta och minnas. – Det är tack vare min man och nxtMe som jag finns här i dag. Han har stått vid min sida när ingen annan gjort det. Han är läst böcker och artiklar för att förstå. Även hans mamma har varit ett enormt stöd. Anne Liv grät sig igenom dagarna och att minnas gjorde ont, både fysiskt och psykiskt. Men för varje steg hon tog kom hon också närmare ett bättre mående. – Jag tänkte mycket på hur släkten skulle reagera längre fram. Men att berätta om incesten för Lena – som visste hur det kändes, var skitmäktigt. Hon förstod kaoset och att jag kunde få kramp bara av tankarna. Husbilen stod parkerad på Långholmen nära Lena Morins kontor. Dagarna ägnades mycket åt att få hjärnan att lära om. – Hos Wonsa träffade jag en terapeut som gav mig strategier. Jag byggde upp en tidslinje över mitt liv med ett minne för varje årtal. Jag lärde min hjärna att det gått lång tid sedan allt hände, berättar Anne Liv. Hon lärde sig också acceptera att detta är en del av hennes historia, men att det inte skulle hända igen. Under tiden försökte hon göra sommaren till något bra för sina barn. – Vi var på Gröna Lund och Skansen. Cyklade mycket. Jag ville att de skulle ha positiva minnen från våra husbilsresor även om jag gick i terapi. För mig är Stockholm numera en plats jag förknippar med trygghet. Berättade för barnen Tidigt berättade Anne Liv också för barnen att hennes släkting gjort något dumt mot henne. – Jag hade ingen trygg uppväxt vid sidan av det som hände och flyttade extremt mycket – 15 gånger innan jag fyllt 21 år. Jag har aldrig haft en trygg punkt att se tillbaka på. ”Jag hjälper mig själv genom att hjälpa andra”, säger Anne Liv. Efter ett halvår i terapi kände sig Anne Liv stabil, och sedan dess har allt bara blivit bättre. Det viktigaste är att bryta tystnadskulturen i samhället. Offret ska inte bära skulden När hon fick en förfrågan om att själv hjälpa andra som blivit utsatta för incest genom nxtMe tvekade hon inte en sekund. – Det var som ett kall. Nu är jag regionansvarig i Västra Götaland. För Anne Liv innebär det allt från föreläsningar och samarbeten till att vara stödperson och leda grupper. Ungefär på det sätt som Lena hjälpte henne. – Jag känner att jag hjälper mig själv genom att hjälpa andra. Det viktigaste är att bryta tystnadskulturen i samhället. Offret ska inte bära skulden. Anne Liv vet många som bär hemska historier inom sig. Det leder till bland annat skilsmässor, svårighet att stanna på en arbetsplats någon längre tid och en känsla av att alltid vara det svarta fåret. – I varje normalstor skolklass finns tre elever som varit utsatt för sexuella övergrepp av en närstående. Det är ett enormt problem. Tyvärr är många vuxna mer rädda för konflikten om det kommer fram – än något annat. Hennes mål i dag är att sprida kunskap och lyfta på locket. – Ingen ska behöva tro att de är ensamma. Ingen ska behöva hålla hemligheter så länge som jag gjorde. Det går att må bra igen. Det måste vi tro på. Här finns stöd för utsatta nxtME är en ideell organisation som ger stöd och hjälp till den som har varit eller är utsatt för incest. Organisationen erbjuder även föreläsningar, utbildning och verkar som opinionsbildare. Man tar emot stödsökande från hela landet men har verksamhet i Stockholm, Västra Götaland, Skåne, Dalarna, Värmland och Gävleborg. Grundaren Lena Morin har själv överlevt sexuella övergrepp i barndomen. Läs mer på www.nxtme.com. Av Susanne Stamming Foto: Susanne Stamming, privat'

Hjärtläkaren Thereses dotter föddes med hjärtfel

Föräldrar Allas

Hjärtsvikt, hjärtinfarkter och blåsljud är hennes vardag som hjärtdoktor. När Thereses egen bebis Ebba visade sig ha ett medfött hjärtfel hade hon först svårt att hålla isär mammarollen och läkarrollen.
' D et är en solig dag när vi hälsar på hos Therese Andersson, 35, Andreas Salomonsson, 37 och lilla Ebba, 2 år. Ebba busar runt och vill att mamma ska ge hög fart åt henne i gungan. Trädgården, som omgärdar den gula villan i Umeå i Västerbotten, erbjuder gott om plats för barnlek. – Både jag och Andreas är från Örnsköldsvik. Vi träffades när vi var 21 och 23 och strax därefter började jag plugga till läkare här i Umeå. Efter en tids pendling flyttade vi båda hit till Umeå, berättar Therese, medan hon puttar iväg gungan, med en nöjd Ebba, framför sig ännu en gång. Therese berättar att hon efter läkarutbildningen var sugen på att komma ut i världen och göra nytta. Via svenska Läkarbanken fick Therese uppdrag som barfotadoktor i både Tanzania och Kenya. Andreas tog sig an uppdrag som bland annat vaktmästare på ett träningscenter för handikappade barn, där han byggde en lekpark. Besvärlig graviditet När utlandsäventyren var över och paret återvände till Sverige började Therese specialisera sig till hjärtläkare, samtidigt som längtan efter barn växte sig allt starkare. Men det blev inget barn och efter ett år sökte hon och Andreas hjälp för att förverkliga drömmen om en bebis. – Egentligen hade vi planerat ännu en resa till Tanzania, men när vi väl fick lite hjälp blev vi gravida fort – så vi stannade hemma, säger Therese och berättar att det blev en besvärlig graviditet. Therese drabbades av ledvärk och hon samlade på sig vätska. – Det såg ut som att jag var i nionde månaden redan när jag var i början av min graviditet. Jag drabbades av havandeskapsförgiftning och fick kolla blodtrycket regelbundet, både på specialistmödravården och hemma. En helg när jag var i sjunde månaden steg blodtrycket för varje gång jag kollade det. Jag hade en tid på mödravården på måndagen. När det var dags för mig att gå dit hade halva mitt ansikte börjat hänga. Jag hade drabbats av en ansiktsförlamning! Ebba tillbringade de första fyra veckorna av sitt liv på sjukhus. Foto: Privat Eftersom bebisen mådde bra skickades Therese hem för att vila, men hon hann inte mer än att gå och lägga sig för kvällen när vattnet gick. Jag hann inte ”bli mamma” på de där sekunderna. – På förlossningen sa de att jag var ett gränsfall. Det var ju två månader kvar av graviditeten. Skulle de stoppa förlossningen eller sätta igång mig? Föddes snabbt – två månader för tidigt Men Ebba bestämde själv att det var dags. Värkarna kom igång av sig själv och ett par timmar senare föddes Thereses och Andreas lilla dotter. Emmas bebis hade hjärtfel: Utan ingrepp skulle han dö Läs mer – Under värkarbetet kom doktorn från avdelningen för de för tidigt födda barnen in till mig och förklarade vad som skulle hända när barnet föddes. Därför var jag förberedd på att de skulle springa iväg med henne så gott som direkt. Jag hann ha Ebba en kort, kort stund på mitt bröst. Jag hörde ett litet pip, hon andades! Sedan tog de Ebba och Andreas följde med. Jag hann inte ”bli mamma” på de där sekunderna. Just då kände jag bara en lättnad över att förlossningen var över. I och med att den varit så snabb kom värkarna slag i slag utan pauser. Annons Efter ett par timmar fick Therese komma till neonatalavdelningen för att träffa sin dotter. Hon prövade amma, med Ebba var för trött. Therese och Andreas berättar att de skickade bilder till släkt och vänner för att berätta den glada nyheten att familjen nu utökats med en liten tjej. Ebba, som blev inlagd på neonatala avdelningen, verkade bli starkare ganska snabbt och på kvällen togs andningsmasken bort. Men redan nästa morgon fick föräldrarna veta att man hört ett blåsljud på den lillas hjärta, en barnhjärtläkare skulle titta närmare på henne. Efterhand förstår jag att jag inte knutit an till Ebba ännu, därför var jag så lugn – Under hela graviditeten tänkte jag, som alla andra, ”bara jag får ett friskt barn” och Ebba undersöktes ganska noga under ultraljuden när jag var gravid. Hjärtat och kärlen undersöktes utan att något fel hittades, säger Therese och påpekar att det inte är ovanligt. Annons Trots beskedet om blåsljud blev inte Therese orolig. Dottern Sally har Downs syndrom: Hon är solen i våra liv Läs mer – Barn kan ha blåsljud av oskyldiga orsaker. Men det var tyvärr inte oskyldigt i Ebbas fall. Hennes hjärta undersöktes med ultraljud och vi fick veta att hon lider av ventrikelseptumdefekt, ett hål mellan hjärtats högra och vänstra kammare där det annars är helt stängt. Förenklat kan man säga att blodet som ska ut i kroppen åker ett extra varv till Ebbas lungor, vilket överbelastar systemet. Sjukdomen kan leda till hjärtsvikt, och de vanligaste symtomen är andfåddhet, att barnet samlar på sig mycket vätska och har svårt att gå upp i vikt. Annons Therese säger att hon själv förstod precis vad felet innebar och att doktorn ritade och förklarade saken noga även för Andreas. – Jag var väldigt rationell och tänkte att ska barnet ha någon sjukdom så är det ju bra att det är en hjärtsjukdom. Det kan jag ju. I efterhand förstår jag att jag inte knutit an till Ebba ännu, därför var jag så lugn. När Andreas såg att jag var lugn blev han också lugn. Båda bröt ihop Det var inte förrän Ebba var en vecka och skulle få flytta från hjärtövervakningen in till sina föräldrars rum som både Therese och Andreas krisade för första gången. – Hon hade knappt hunnit flytta in till oss förrän doktorn meddelade att Ebbas provsvar inte såg bra ut. Hon andades för snabbt, levern kändes stor och hon fick symtom av sin hjärtsvikt. Då grät både jag och Andreas och det var nog då jag blev mamma på riktigt. Vi såg att vår dotter mådde dåligt men vi kunde ingenting göra. Jag fick ont i magen och Andreas spände sig så att han fick ont i hela kroppen. Ja, vi var i upplösningstillstånd båda två, säger Therese. Annons cDet var första natten de skulle fått ha sitt barn hos sig, första natten tillsammans som en familj. – Att hon skulle drabbas av hjärtsvikt just då var jobbigt. Vi krisade ordentligt, säger Andreas. Lilla Ebba fick vätskedrivande medicin och mådde snart bättre igen. Familjen fick stanna på sjukhuset en månad och snart blev sjukhusrutinerna vardag. – Men när doktorn sa att de skulle undersöka Ebba för att se om hon hade andra diagnoser kraschade vi igen. Vi kände att vi inte orkade med fler sjukdomar! Både Therese och pappa Andreas försöker hålla oron ifrån sig, men vet att saken kan komma i ett annat läge framöver. Foto: Petra Älvstrand Nadira blev gravid samtidigt som hon fick bröstcancer Läs mer Ebba hade inga andra sjukdomar och efter fyra veckor fick familjen åka hem. Fortfarande hade Therese svårt skilja rollen som hjärtläkare från den nya rollen som mamma till ett hjärtsjukt barn, men det dröjde inte länge förrän hon släppte jobbet helt. Att få ett barn med hjärtfel behöver inte vara en katastrof. – De första veckorna var jag nog både hjärtläkare och mamma. Med tiden har jag börjat känna att jag bara är Ebbas mamma nu och det kan till och med hända att jag kommer hem från en hjärtundersökning utan att jag tagit in resultatet. Jag är helt fokuserad på att Ebba ska vara glad, mätt och nöjd. Det är min första prioritet. Hålet kan behöva lagas Ebba, som snart blir två år, går på dagis och lever precis som alla andra barn, frånsett att hon medicineras med vätskedrivande läkemedel tre gånger om dagen. Hon får också dricka näringsdrycker för att kompensera för den förhöjda förbränning som hjärtfelet medför. Dessutom serveras hon jordnötssmör på mackorna och en skvätt grädde i vällingen. Det görs täta kontroller för att följa hålets storlek. Hittills har läget varit stabilt, någon hjärtoperation har inte blivit aktuell. – Det finns en risk att vi måste åka till Göteborg och laga hålet, om det inte växer igen. Vi vet inte om det blir eller när det i så fall blir av. Jag vet hur de där operationerna går till, och det är inte så kul att ha i bakhuvudet, det känns skrämmande. Jag undviker att tänka på det, annars skulle jag oroa mig hela tiden, säger Therese. Andreas nickar. Han säger att han inte oroar sig för Ebba till vardags, men att saken kan komma i ett annat läge framöver. ” Ebba är ett barn som alla andra, vi vill inte att sjukdomen ska begränsa hennes liv mer än nödvändigt.”, säger mamma Therese. Foto: Petra Älvstrand – Ebba är ett barn som alla andra, vi vill inte att sjukdomen ska begränsa hennes liv mer än nödvändigt. Hon ska inte ska bli sin sjukdom, men den dagen det eventuellt blir operation kommer det att bli jobbigt. Vi hoppas att hon i så fall får opereras medan hon är liten, så att hon inte behöver minnas det, säger Andreas. Både han och Therese än inställda på att skaffa fler barn. Att risken för ännu ett barn med hjärtfel är något förhöjd skrämmer dem inte alls. – Jag hoppas verkligen att vi ska få fler barn och även om risken att ett syskon skulle få samma fel vore 100 procent skulle vi inte tveka. Ebba verkar inte må dåligt av sin sjukdom och även om det är jobbigt om hon måste genomgå en operation så går det ju att åtgärda felet. Att få ett barn med hjärtfel behöver inte vara en katastrof. De flesta barn som behandlas för hjärtfel kan faktiskt leva ett aktivt liv som andra, säger Therese. Berättat för Birgitta Lindvall Wiik Foto: Petra Älvstrand och privat'

Trakasserade barn blir oftare mobbare

Föräldrar TT Nyhetsbyrån

Barn vars föräldrar är nedlåtande och hånfulla mot dem löper större risk att själva bli mobbare eller mobbningsoffer, visar en ny studie. Enligt forskarna ger det en ökad förståelse för hur föräldrars beteende kan hindra tonåringar från att utveckla bra relationer med jämnåriga.
'Många mobbare har föräldrar som är aggressiva, bestraffande och avvisande. En forskargrupp från Sverige, USA och Kanada har nu identifierat ytterligare en form av föräldraskap – de som är direkt nedlåtande mot sina barn. Dessa föräldrar använder nedvärderande och förminskande uttryck för att förolämpa och frustrera barnet, utan någon uppenbar provokation från barnets sida. – Det kan handla om hur föräldrar bemöter sitt barns öppenhet. Att man svarar med kritik, sarkasm eller förminskande. Utsätts du för det som ung blir du förbannad och aggressiv. Det gör att barnen kommer att kämpa med emotionell reglering, säger Håkan Stattin, professor emeritus vid Uppsala universitet och ansvarig för studien.Saknar kontrollFöljden blir att barnen får svårt att hantera sina känslor. Är de arga gör de saker som de egentligen inte vill, de saknar den kontroll som de flesta andra har, säger Stattin. – Har ungdomar föräldrar som är hånande eller föraktfulla blir de aggressiva och tar ut det på andra, i form av mobbning.Forskarna har följt 1 409 barn under tre år i årskurs 7–9 i Sverige. Det viktigaste som studien tillför är att den kan förklara mekanismen bakom varför barn i vissa föräldrahem blir mobbare, och varför andra inte blir det, enligt Håkan Stattin. – Tidigare har man inte förstått hela kopplingen mellan vad som händer hemma och i skolan. Här har vi kunnat se hela kedjan. Den startar med föräldrars beteende som gör att barnen inte kan kontrollera sin aggression, och det sätter då avtryck i skolan.Fastställa orsakssambandFör att få fram hela kedjan har forskarna \'närmast kirurgiskt\' kontrollerat för andra saker som eventuella förklaringsmodeller, så som föräldrars fysiska bestraffningar och ungdomarnas impulsivitet eller trotsighet, säger Stattin. – Med hjälp av metoden har vi kunnat fastställa att orsakssambanden går åt precis det här hållet. Beter sig föräldrar på just det här hånfulla sättet så påverkas barnens förmåga att hantera känslor.'