{{ 'Go back' | translate}}
Njus logo

#think - Alla nyhetsartiklar | Njus Sverige

Det bästa ska aldrig hända men sämre vore om ingen försökte

Musik Sonic

Två musikböcker påminner Pierre Hellqvist om att inga lösningar är bra.
'En underbar story i Jeff Tweedys läsvärda självbiografi »Let’s Go (So We Can Get Back)« från i fjol handlar om när han som fjortonåring i julklapp önskar sig PiL-albumet »Flowers of Romance« av sina föräldrar. Till sin stora häpnad får han också nämnda skiva. Till sin stora fasa ber hans far honom sätta på densamma för att liva upp julfirandet en smula. Hans pappa har så klart ingen aning om att PiL gör musik som är allt annat än anpassad till julfestligheter där betydande delar av Tweedy-släkten samt en del grannar medverkar. Jeff Tweedy vet inte heller hur skivan låter för han har inte hört den men eftersom han känner till att frontfiguren John Lydon en gång i tiden kallade sig Johnny Rotten och då ingick i det lagom välkammade bandet Sex Pistols har han en känsla att musiken inte direkt kommer mötas av en öppen famn. Du som är bekant med den 1981 utgivna plattan vet att skivan i allmänhet och kanske dess inledning i synnerhet möjligen utgör själva antitesen till julmusik: John Lydon kvider som en plågad grävling till högst oregelbundna trumslag. Mycket riktigt tar det inte lång tid innan en uppbragt pappa Bob där i vardagsrummet kommer flygande över högarna av ännu oöppnade julklappar och bortrivna inslagningspapper för att väl framme vid skivspelaren slita bort nålen från vinylen. Rwiiiiiiieeeeeeppppp. Som Jeff Tweedy formulerar saken: »Konstigt nog lät det som en del av låten.« Han har än i dag kvar det där exemplaret av »Flowers of Romance«, i sönderrepat och huvudsakligen ospelat skick. I boken skriver Wilco-sångaren att det lilla han då fick höra egentligen var allt han behövde från plattan, det var alldeles tillräckligt mycket för att han skulle få en förnimmelse av dess kraft: »The potential of the rest of the album might have been even more powerful, left to my imagination after that.« Den tanken leder i sin tur in på hur han ibland har föredragit demoversioner av låtar före färdiga tagningar, särskilt när det gäller hans eget material. Jeff Tweedy förklarar med att han helt enkelt älskar den stund i låtens existens då den uteslutande består av möjligheter och potential, när det fortfarande går att fantisera om alla olika riktningar den kan ta. Han menar att han får en större kick av det än när låten är klar, för då är den liksom bara… klar. Vilket kan göra honom nedslagen och närmast sörja alla val han aldrig gjorde. Medan verket sprattlar runt i hans undermedvetna är det fortfarande gränslöst, »which means I haven’t found a way to fuck it up yet«.   Resonemanget går att applicera på mycket i livet. Det är inte svårt att tänka på uppspeltheten du känner i förväg inför något – en fest, resa, bok, kanelbulle, kärlek – som sedan nästan omöjligen klarar av att leva upp till ens förväntningar. Det kan så klart bli bra ändå, om än sällan vad du hade föreställt dig. Att jag nu kommer att tänka på avsnittet ur Jeff Tweedy-boken många månader efter läsningen av den beror på att jag tar del av en annan bok. »More Fun in the New World – The Unmaking and Legacy of LA Punk« är fortsättningen på »Under the Big Black Sun – A Personal History of LA Punk«. Nu liksom då är John Doe, en av frontfigurerna i klassiska punkbandet X, författare och redaktör ihop med Tom DeSavia. Precis som senast är en massa andra LA-profiler med och bidrar. Det är ojämna böcker, inspirerade och personliga essäer varvas med mer rutinmässiga eller småslarviga vittnesmål, men det är så gott som rakt igenom tankeväckande. Där föregångaren lätt förenklat uppehöll sig vid LA-punkens uppkomst och initiala utveckling i mitten och slutet av sjuttiotalet följer nya boken med in i åttiotalet och vad som egentligen hände med allting. Mer specifikt hur punk och hardcore undan för undan övergår i new wave, paisley underground-pop, embryot till altcountry och annan rootsrock, alternativrock, grunge eller annat som i flera fall innebär somliga framgångar men knappast mer harmoni och lycka. För några kraschlandar alltsammans i missbruk, hemlöshet, undergång – i skarp kontrast till Reagan-årens löften och själv är bäste dräng-ideal, allt det där som X ringade in på sitt 1983 utgivna album »More Fun in the New World«. Det den likadant betitlade boken framför allt understryker är den oslagbara euforin i att drömma, i att vilja och inte minst i att vara en del av någonting. När »scenen« sedan löses upp i en mängd olika fraktioner eller enheter som var och en på eget håll stretar på för att infria det ett skivbolag vill att de ska infria går inte bara samhörigheten förlorad, utan också hela meningen med alltsammans, typ: Det var ju vi som skulle förändra branschen, inte anpassa oss efter den, och vart fan tog allt kul vägen?   Nu har inte alla texter i boken den infallsvinkeln, men du slås av antalet som till slut hamnar i liknande frågeställningar. Dave Alvin skriver om hur han på ett möte med Warner 1984 spelar upp nya The Blasters-låten »Kathleen«, som han är mycket stolt över, det är rentav hans favoritinspelning med bandet någonsin, och möts av den förnedrande axelryckningen: »Det låter lite för mycket som The Blasters.« Dave Alvin måste anstränga sig till det yttersta för att inte explodera inför kostymnissarna men kan så klart inte låta bli att snäsa ur sig det rätt självklara svaret: »Det kan ju bero på att vi är The Blasters.« Maria McKee, det eldfängda underbarnet som frontade snabbt hajpade och av allehanda tungviktare (Linda Ronstadt, Tom Petty, Bob Dylan, U2) omfamnade cowpunkarna Lone Justice, verkar tidigt ha hamnat i en känsla av otillräcklighet, att hon inte ansåg sig kapabel att leva upp till lovorden. Panik, rädsla, tvivel, press. Ser jag tillräckligt bra ut? Har jag lagt på mig lite sedan senast? Ska vi verkligen spela in den här låten alla säger åt oss att vi måste spela in trots att den inte känns rätt? Innan hon vet ordet av åker de på förbandsturnéer på arenor runtom i världen, gör TV och massor av intervjuer men driver allt längre bort från det de ursprungligen ville göra och bli, och när de inte längre kan luta sig mot tryggheten i sin naturliga omgivning i form av LA-klubbarna där de formades irrar de runt i ett vakuum. Det tar slut lika snabbt som det börjat. Jane Wiedlin stod för ett av de bästa kapitlen förra gången och gör det nu igen när hon i sin text omedelbart låter oss följa med rakt in i succéfabrikens baksida: hennes band The Go-Go’s är etta på Billboard-listan, på Rolling Stone-omslaget, Grammy-nominerade och uppbokade med gig upp över öronen, säljer sjusiffrigt, turnerar med Bowie, partajar med Stones, lever sin dröm, men tjugotre år gammal är hon – och flera bandkamrater – på god väg att falla i bitar. Det är fullt drag hela tiden, inte en antydan till paus men desto mer av bedövning på bedövning, allting trissas upp i en takt och på ett sätt medlemmarna för längesen förlorat kontrollen över. Det blir interna positioneringar hit (frontfiguren Belinda Carlisle blir väldigt mycket mer stjärna än de övriga, vilket ingen riktigt tagit i beräkning) och pengatjafs dit. Dessutom anses bandet av den punkcrowd de nyss tillhörde numera vara en del av etablissemanget och ses därmed som ett bespottningsvärt byte. Wiedlin tycks genuint lättad när hon hoppar av allting för att i stället göra soloskivor som ganska få andra bryr sig om men hon själv brinner för, tar på så vis allting tillbaka till vad det handlade om från början: »I continued to make albums that sold less and less to this day. The good news is that I also came to care less and less what people think of me. I stand behind a lot of my music and, more importantly, keep making music because I HAVE TO.« Andra – Sid Griffin (The Long Ryders), Peter Case (The Plimsouls), Annette Zilinskas (som hoppade av The Bangles strax innan deras genombrott för att satsa på sitt eget Blood On The Saddle), John Doe själv – är mer eller mindre tydligt inne på samma spår. Så länge du har kontrollen över det du gör betyder det någonting. När du tappar kontrollen, med en förhoppning om att nå ut till fler, betyder det du gör inte samma sak längre. En del klarar övergången mellan idealism och kommersialism, kan spela med och utnyttja det till sin fördel, men det är verkligen bara ett fåtal och det hänger mycket på personligheter, drivkrafter, management, tajming, en massa annat. De flesta andra stupar längs vägen, fuckar på ett eller annat sätt upp, gör folk eller sig själva besvikna. Mycket handlar om ömsesidigt förtroende. Ett sådant finns mellan ett band och dess fans. Speciellt den första tiden, när det är en slags pakt. Publiken som hittat till bandet har (i regel) inte gjort det för de (ännu) fått det nerkört i halsen, de gillar bandet för att det är bra och känns rätt. Bandet delar i sin tur med sig av låtar de själva gillar för de känner att de blir både förstådda och uppskattade för att de är som de är. När stora bolag, managers, pengar och krav beblandar sig förändras allt – snabbt och skoningslöst. Plötsligt skrivs låtar för en imaginär publik som ofta visar sig inte finnas annat än i form av en stapel på något av styrelserummens diagram och skulle den mot förmodan finnas bryr den sig marginellt om bandets rötter, ideal, ambitioner; den vill ha fler hits, that’s it.   Indie vs storbolag/vara oberoende vs att sälja sig-tänket har i Spotify-eran alltmer fallit i glömska eller anses omodernt och irrelevant. I dag finns ingen större uppgift, allt handlar om att slå – eller åtminstone infria sig själv. Varje artist är, låt vara ibland motvilligt, sin egen lilla entreprenör, varumärkesbyggare och narcissist. Cynismen och stressen från förr är däremot densamma, sannolikt långt värre nu när precis allting är mätbart och kvalitet, hur subjektivt det begreppet än var, har förbytts i kallhamrad statistik. Även de som säger sig stå över något så infantilt som siffror brukar inom kort komma gastandes· »Kolla kolla, vår nya singel har en miljon lyssningar!« Just därför är Jeff Tweedys tankar om det som aldrig blir – klart, exploaterat, förstört – kittlande. Även om det också är en återvändsgränd så god som någon, och knappast ett hållbart alternativ. För som han mot slutet av nämnda parti konstaterar: »Once a song goes out into the world, that’s when it really gets ruined. Other people get to listen to it and make it morse, by misreading intentions and judging and weighing in with opinions. I’m right there with them. Not just my songs, but all songs. People ruin everything. My songs are never as good as they were in my head when they had limitless forms and belonged only to me. It’s a leap of faith every time to share them. I do it willingly, because if I held on to my songs I’d eventually be the one to break the spell and I’d be the one ruining them. And that’s the only thing I can think of that could be worse than other people’s opinions.«'

Pavel “Krajan” Krajcovic är tillbaka! – Bodens HF – Bodens Hockeyförening

Nyheter Boden Gratistidning

He’s back, the man behind the mask.  Vår succémålvakt från säsongen 2017/2018 är åter tillbaka i Bodentröjan! Pavel behöver kanske ingen närmare presentation, då han var en riktig publikfavorit i Björknäshallen, men för att presentera lite statistik
'He’s back, the man behind the mask.  Vår succémålvakt från säsongen 2017/2018 är åter tillbaka i Bodentröjan! Pavel behöver kanske ingen närmare presentation, då han var en riktig publikfavorit i Björknäshallen, men för att presentera lite statistik så hade han den säsongen en räddningsprocent på 92,6 % i grundserien och AllEttan, samt en räddningsprocent på 95,6 % i kvalet. Förra säsongen spelade han i Nybro Vikings IF i HockeyEttan Södra. Kontraktet gäller för nästa säsong. GM Rolf Nilsson: Att Pavel kommer tillbaka gör att vi känner oss starka på målvaktssidan. Han gjorde en kanonsäsong förra gången och tillsammans med Claes och backsidan, känner vi en trygghet i defensiven. Här nedan kan du läsa en intervju med Pavel: First of all, welcome back to Boden! How does it feel to be back? Thank you very much. I’m very happy to be back! You played in Boden 2 seasons ago, how would you describe your time this season in Nybro Vikings? Well, the time I spent in Nybro did not meet my nor the club´s expactations. I did not play enough, I was injured and overall I was struggling with great adversity. On the other hand, I must say it helped me mentally toughen up. The mental part of the game, especially with goalies, is very important and I feel stronger after this experience, more than before. What made you come back to Boden? There are a couple of things. I liked my time in Boden. I had a lot of room for improving, I played a lot of games but most importantantly I had trust – From the team, coaches, GM and supporters. The other things is the ambitions. Boden Hockey is one of the greatest organizations in HockeyEttan, with huge goals, which naturally motivates you to work even harder. What do you think you as a player will contribute to the team in the upcoming season? Being a good teammate, create a power duo with Claes and giving the team a chance to win by preventing goals and stopping pucks. If we then look ahead in time, what do you think about Boden´s chances of taking the step up to higher levels like Allsvenskan? I see big chances to promote to Allsvenskan. I mean you can see rising progress since Boden was promoted to HockeyEttan. First year as a rookie, we almost made it to Play Off 3 after tight series with KRIF and last year Boden won AllEttan Norra and went all the way to Kvalserien. The team is balanced and experienced. Sure, you need a little bit of luck as well, but if you work hard every day, believe in your skills and work as a player for the team, the luck will find you. Last but not least, do you have any message to the Boden supporters? I have! It might sound like a cliché, but I was emotional when Boden fans sent me a couple of messages for welcoming. It’s really heartwarming for you as a player when you feel the support from the community. I’m pretty excited to compete in front of such great supporters. I’m really looking forward to it! “ETT LAG – EN STAD – EN DRÖM!” Skribent: Kristian Nilsson Boden Hockey Ett lag – En stad – En dröm Författare: Webmaster Detta inlägg finns i sin helhet på Bodens HF – Bodens Hockeyförening hemsida. Källa: Boden Hockey, Boden'

Clarence Clemons får dokumentär

Musik TT Nyhetsbyrån

En dokumentär om Bruce Springsteens framlidne saxofonist Clarence Clemons är på väg, skriver Deadline.
'Filmen, med titeln \'Clarence Clemons: Who do I think I am?\', ska dels skildra den omtyckte saxofonspelarens 40 år i E Street Band, dels det andliga uppvaknande som han upplevde under sin sista tid i livet.I dokumentären intervjuas bland andra Bill Clinton, Joe Walsh, Nils Lofgren och Jake Clemons, brorsonen som ersatte \'Big Man\' efter att denne gick bort 2011.Filmen regisseras av Nick Mead och planeras nå publiken den 17 augusti.'

Inspirationsdag på universitetet för entreprenörskap

Evenemang ÖrebroKuriren

Zinkgruvan re:think Promotion Event hålls för allra första gången tisdag 4 juni, på Örebro universitet. Eventet andas inspiration och nytänkande inom socialt och hållbart entreprenörskap. Från scenen får vi föreläsningar, debatter, samtal och sist
'Zinkgruvan re:think Promotion Event hålls för allra första gången tisdag 4 juni, på Örebro universitet. Eventet andas inspiration och nytänkande inom socialt och hållbart entreprenörskap. Från scenen får vi föreläsningar, debatter, samtal och sist men inte mist en spännande pitchtävling. Utanför scenen finns unga drivna entreprenörer som ställer ut med sina idéer och företag. Det hållbara entreprenörsprogrammet Zinkgruvan re:think drivs av Zinkgruvan Mining i samarbete med Drivhuset och Alfred Nobel Science Park. Övergripande syfte med programmet är att bidra till en stärkt och breddad ekonomisk utveckling i regionen, präglad av socialt och miljömässigt hållbara innovationer. I fyra steg ska programmet fokusera på att öppna upp nya vägar till entreprenörskap och intraprenörskap. Det görs genom att stärka unga entreprenörer, bidra till positiva attityder till entreprenörskap och företagande, underlätta integration av nyanlända samt genom att öka kunskapen om de globala och lokala hållbarhetsutmaningarna. -Zinkgruvan Mining har initierat programmet för att hjälpa fram en ny generation entreprenörer med hållbarhet i fokus. För oss är hållbarhet centralt och en självklarhet att alla företag och industrier måste ställa om. Inom gruvindustrin pågår det exempelvis en stor omställning mot mindre fossila bränslen och ökad batteridrift. Det som är viktigt med programmet är förstås också att det kan leverera nya företag och arbetstillfällen till regionen, berättar Monika Andersson vid Zinkgruvan Mining. Promotion Event är programmets tredje fas där särskilt fokus ligger på områden som vår region är stark inom, d v s livsmedel, digitalisering, IT, logistik och tillverkning. Vi utlovar en spännande dag med intressanta talare, paneldebatter, mässa där nya innovativa affärsidéer presenteras, pitchningar och hållbar mat. -Att på en och samma dag kunna samla personer från så många olika branscher och att alla har hållbarhet i fokus känns jättekul. Dagen kommer vara fylld med inspiration på olika sätt och åhörarna kommer få med sig många nya idéer och tankar kring hur vi alla kan bidra till en hållbarare framtid. Att vi genom programmet Zinkgruvan re:think kan lyfta unga människor och ge dem verktyg för att på olika sätt kunna driva sina hållbarhetsidéer vidare känns väldigt stimulerande och underbart inför framtiden. Att hela programmet är kostnadsfritt ser jag som en enorm möjlighet och bonus, berättar Suzanne Karlsson, projektledare vid Alfred Nobel Science park.'

Zinkgruvan re:think Promotion Event – för framtidens hållbara entreprenörskap

Evenemang Örebronyheter

Zinkgruvan re:think Promotion Event hålls för allra första gången tisdag 4 juni, på Örebro universitet. Eventet andas inspiration och nytänkande inom socialt och hållbart entreprenörskap. Från scenen får vi föreläsningar, debatter, samtal och sist
'Zinkgruvan re:think Promotion Event hålls för allra första gången tisdag 4 juni, på Örebro universitet. Eventet andas inspiration och nytänkande inom socialt och hållbart entreprenörskap. Från scenen får vi föreläsningar, debatter, samtal och sist men inte mist en spännande pitchtävling. Utanför scenen finns unga drivna entreprenörer som ställer ut med sina idéer och företag. Det hållbara entreprenörsprogrammet Zinkgruvan re:think drivs av Zinkgruvan Mining i samarbete med Drivhuset och Alfred Nobel Science Park. Övergripande syfte med programmet är att bidra till en stärkt och breddad ekonomisk utveckling i regionen, präglad av socialt och miljömässigt hållbara innovationer. I fyra steg ska programmet fokusera på att öppna upp nya vägar till entreprenörskap och intraprenörskap. Det görs genom att stärka unga entreprenörer, bidra till positiva attityder till entreprenörskap och företagande, underlätta integration av nyanlända samt genom att öka kunskapen om de globala och lokala hållbarhetsutmaningarna. – Zinkgruvan Mining har initierat programmet för att hjälpa fram en ny generation entreprenörer med hållbarhet i fokus. För oss är hållbarhet centralt och en självklarhet att alla företag och industrier måste ställa om. Inom gruvindustrin pågår det exempelvis en stor omställning mot mindre fossila bränslen och ökad batteridrift. Det som är viktigt med programmet är förstås också att det kan leverera nya företag och arbetstillfällen till regionen, berättar Monika Andersson vid Zinkgruvan Mining. Promotion Event är programmets tredje fas där särskilt fokus ligger på områden som vår region är stark inom, d v s livsmedel, digitalisering, IT, logistik och tillverkning. Vi utlovar en spännande dag med intressanta talare, paneldebatter, mässa där nya innovativa affärsidéer presenteras, pitchningar och hållbar mat. – Att på en och samma dag kunna samla personer från så många olika branscher och att alla har hållbarhet i fokus känns jättekul. Dagen kommer vara fylld med inspiration på olika sätt och åhörarna kommer få med sig många nya idéer och tankar kring hur vi alla kan bidra till en hållbarare framtid. Att vi genom programmet Zinkgruvan re:think kan lyfta unga människor och ge dem verktyg för att på olika sätt kunna driva sina hållbarhetsidéer vidare känns väldigt stimulerande och underbart inför framtiden. Att hela programmet är kostnadsfritt ser jag som en enorm möjlighet och bonus, berättar Suzanne Karlsson, projektledare vid Alfred Nobel Science park. Eventet välkomnar alla som driver entreprenörsfrämjande arbete, som representerar näringslivet med intresse för hållbar affärsutveckling, och som är verksamma inom näringsliv och offentlig sektor med fokus på hållbarhetsfrågor. Eller helt enkelt alla som är nyfikna på vad som händer inom området. Flera av de innovativa entreprenörerna ställer ut på eventets mässdel. Några kommer även att medverka i dagens pitchtävling med temat: Framtidens hållbara affärsidéer. Örebro Universitet Hörsal L3 i Långhuset Tisdag 4 Juni 2019, Kl 9.30-16.00 mässa, kl 10.00-15.30 scenprogram. Lokalt Örebronyheter'

Protester mot abortlagen är i full gång – USA:s gator fylls med demonstranter

Kultur och Nöje Metro Mode Nöje

Den nya abortlagen i Alabama som uppmärksammats de senaste veckorna har upprört människor över hela världen. Nu demonstrerar människor runt om i USA mot de nya bestämmelserna. Foto: Instagram @liberaljane / TT  Den senaste tiden har Alabamas
'Den nya abortlagen i Alabama som uppmärksammats de senaste veckorna har upprört människor över hela världen. Nu demonstrerar människor runt om i USA mot de nya bestämmelserna. Foto: Instagram @liberaljane  / TT  Den senaste tiden har Alabamas åtstramade abortlag uppmärksammats  runt om i världen . Delstatens guvernör har undertecknat lagen med 25 ja mot 6 nej. Detta innebär nu att varken våldtäkt eller incest undantas i lagen, vilket gör att de enda aborter som kommer att tillåtas är om moderns hälsa är i fara, vid utomkvedshavandeskap eller om det är något dödligt fel på fostret. Men det är inte bara i Alabama som abortlagen blivit allt strängare, utan också i andra delar av USA. Detta har upprört en hel värld och framför allt stora delar av den amerikanska befolkningen, inte minst kvinnorna. Idag planeras demonstrationer runt om i USA för att uppmärksamma den nya vågen av extrema abortlagar. Klockan 12.00 lokal tid kommer människor demonstrera på statshus, torg och tingshus runt om i landet. Du kan följa dagens demonstrationer med hashtaggen #StopTheBans.   Visa det här inlägget på Instagram   Image quote from @abortion_embroidery! Abortion is still legal in the United States, but legality isn’t accessibility. Increasingly, more women and people are managing their abortions on their own without a doctor. There are a variety of reasons someone may choose to do so, including not being able to access in-clinic abortion care, cost, fear of safety or need for privacy. • • As we move closer to a post-Roe future, now is the time to educate yourself and your community about self-managed abortion with pills . The number of people turning to self-managed abortion is increasing, and knowledge about abortion can be empowering! • • Here’s what you need to know: -It’s MEDICALLY safe and effective to take the abortion pills (misoprostol and/or misoprostol+mifepristone) to end a pregnancy in the first 12 weeks without a clinic or doctor supervision. -It’s LEGALLY risky – at least 20 people have been arrested for self-managing their care. • • Here are some resources to explore & learn more (and accounts to follow!) • Step by step instructions and information about self-managed abortion with pills is available from @reproaction, the World Health Organization (YUP), and @aidaccess. • @plancpills has a report card of online abortion pill retailers! • If someone needs help or has questions about how to use the abortion pills, they can contact @womenhelporg • If someone has questions about their rights, they can call @ifwhenhow ‘s hotline at reprohelpline.org • If someone needs judgement free advice (or just needs an ear to listen!) they can call @alloptionsnatl at 1-888-493-0092 • (Huge thanks to @stephherold for gathering these resources!!) • Before you @ me, I wouldn’t be sharing if I didn’t think it was necessary. This is community harm reduction. In the meantime, continue fighting like hell – contribute to your local @abortionfund and get involved locally! • • #feminist #feminism #art #feministart #reproductiverights #illustration #abortionrights #reproductivejustice #fashion #queerart #feministartist #Abortion #abortionrights #stopthebans #reproductivejustice #selfmanagedabortion Ett inlägg delat av Caitlin Blunnie (@liberaljane) 17 Maj 2019 kl. 2:37 PDT   Foto: @liberaljane Källa: Stopabortions.org'

Aborträtten

I USA har flera delstater förbjudit abort men hur ser det ut med framtidens aborträtt i Sverige och EU?

Roky Erickson

Musik Sonic

I San Francisco ritade han med Texas-bandet The 13th Floor Elevators om rockhistorien. Det var också där han som han för tjugofem år sedan försökte starta om efter åratal av mental instabilitet. När Roky Erickson återvänder till staden som
'Publiken på Roxie Cinema i San Francisco börjar otåligt stampa fötterna och klappa händerna. Med hjälp av tjo och tjim hoppas de få huvudfilmen att rulla i gång, samtidigt som de säkerligen också försöker få upp värmen efter att ha kommit in hit från marskvällens isande kyla. Det är för att vara med om en happening arrangerad av musikfestivalen Noise Pop som publiken har fyllt den Mission District-belägna biografen. Det som har lockat dem alla hit är västkustpremiären av »You’re Gonna Miss Me«. En lika hårresande som omsorgsfull dokumentär som detaljerat redogör för Roky Ericksons – före detta sångare i det Texas-baserade, legendariska och psykedeliska rockbandet The 13th Floor Elevators – uppgång, fall och möjliga pånyttfödelse. Själv bevittnar jag den här milstolpen från dess epicentrum – bredvid mig sitter nämligen Roky och hans bror Sumner Erickson, filmens två centralgestalter. Jag vill bland annat studera deras reaktioner på detta kraftfulla, till stora delar cinema vérité-influerade skådespel. Precis som bröderna Maysles en gång lät kamerorna rulla medan The Rolling Stones såg film från Altamont-haveriet (en scen inkluderad i »Gimme Shelter«) så får jag känslan av att »You’re Gonna Miss Me«-regissören Keven McAlester filmar oss när vi tittar på hans dokumentär i kväll. Kanske gör han också det. – Om de här människorna är så här uppeldade nu, kan du då tänka dig hur det kommer att bli i morgon kväll? frågar Sumner medan han skeptiskt skakar sitt långa hår och plirar ut genom uggleaktiga, hornbågade glasögon. I morgon kväll ska hans äldre bror uppträda i San Francisco för första gången sedan 1982. Då som nu backas Roky upp av The Explosives, en viril punkpoptrio som innehåller de salta Austin-veteranerna Cam King på gitarr och Freddie Steady Krc på trummor samt den nye basisten Chris Johnson. Tillsammans kommer de att möta ett både fanatiskt och utsålt Great American Music Hall. Vad som i mars 2005 började som ett trevande, tre låtar kort uppträdande på den anrika restaurangen Threadgill’s i Austin har nu utvecklats till en nittio minuter lång föreställning som blästrar färgen från väggarna. Repertoaren innehåller alla aspekter av Rokys karriär, från sjövilda »You’re Gonna Miss Me« till den älskvärda, Buddy Holly-aktiga poplåten »Starry Eyes«. Sumner berättar att det är tionde gången som han ser dokumentären, ändå gör han sig redo för en omtumlande åktur när filmen börjar. Roky verkar gilla det han ser, han nickar och ler när hans bror ibland rör vid hans axel för stöd. Filmen innehåller ovärderliga, klassiska sekvenser där ett taggat 13th Floor Elevators framför sinnesutvidgande, LSD-spetsad livemagi, plus gryniga familjefilmer från de fem Erickson-brödernas uppväxt i Texas. Men mest fokuserar filmen på Sumners nyligen utkämpade domstolsprövning i hopp om att få Roky tillbaka på fötterna efter åratal av medicinsk försummelse. Försummelse orsakad av att han var omhändertagen av deras mor, Evelyn Erickson. – Jag tycker att den är en objektiv redogörelse, säger Sumner apropå filmen som porträtterar Evelyn som en excentrisk men välmenande mor som tror att holistisk healing snarare än medicin är det bästa sättet att angripa Rokys flera decennier långa kamp mot mentalsjukdomen.   När han arresterades för marijuanainnehav 1968 åberopade Roger Kynard »Roky« Erickson sinnessjukdom för att undslippa en lång fängelsevistelse. Detta innebar att han fick tillbringa tre år på Rusk State Hospital, en ökänd institution för psykiskt sjuka brottslingar – full av mördare, våldtäktsmän och knarkare. När han släpptes 1972 hade Roky diagnosticerats med paranoid schizofreni. När anställda på Rusk intervjuas i filmen och berättar om elchockerna som patienten besparades med en hårsmån rycker Sumner till som om ledningarna hade kopplats till honom. »Tack gud att det inte hände«, viskar han. Trots att det är helt uppenbart att Roky Erickson inte är den psykedeliska rockens hovnarr har somliga i kvällens publik ingen aning om hur de ska reagera på den hjärtskärande filmen – de skrattar nervöst och på fel ställen. En sekvens anser dock alla närvarande, Roky och Summer inräknade, vara hysteriskt rolig. När 13th Floor Elevators – vars 1966 släppta singel »You’re Gonna Miss Me« var en lokal radiohit – dyker upp på en grynig inspelning från TV-programmet »Dick Clark’s American Bandstand« ser den vanligtvis orubblige Clark totalt förbryllad ut. Han verkar inte ha räknat med orkankraften genererad av vildmännen från Texas. Många av Rokys forna kollegor finns i afton samlade på Roxie för att stödja sin gamle vän. Sätena omkring mig innehåller till exempel Powell St. John och Clementine Hall, som båda skrivit låtar åt Elevators. Clementine är också ex-fru till Tommy Hall, som spelade el-jug (ett didgeridoo-liknande instrument i form av en lerkruka) i bandet. Tommy var också något av gruppens strateg och den som 1965 värvade Roky från Austin-kombon The Spades.   Torsdagmorgonen är klar och solig, aldrig en självklarhet i ofta dimhöljda San Francisco. Direktiven är glasklara, Roky kommer inte att vara tillgänglig för ett samtal än på ett tag; han vaknar aldrig innan fyra på eftermiddagen. Att intervjua Roky kan vara en frustrerande upplevelse eftersom de flesta av hans svar är kortast tänkbara. 2004 fick jag honom att öppna sig en aning genom att fråga vilken typ av musik han lyssnade på i sin ungdom. Svaret avslöjade också några av influenserna som präglat hans apokalyptiska, återuppväcka de döda-röst. – Jag lyssnade ofta på radio. En snubbe vid namn Lavada Durst spelade rock’n’roll- och blueslåtar sent på nätterna och jag brukade lyssna på dem i mitt rum med lampan släckt. Jag kommer ihåg att jag sjöng med i Little Willie Johns »Leave My Kitten Alone« och i låtar av James Brown och Little Richard. Han mindes också hur det gick till när The Elevators inkorporerade ett av bandets mest typiska ljudbildsinslag. – Stacy Sutherland var en stark sologitarrist, men det var Tommys idé att ta med el-jugen. Tommy var ett fan av Jim Kweskin Jug Band och trodde det skulle vara en god idé om instrumentet spelade en framträdande roll, mer än att bara spela rytm, sa Roky då. När jag frågade hur det var att befinna sig i den rökelsedoftande djungel som var San Francisco-kvarteret Haight-Ashbury 1966, mitt i den psykedeliska revolutionens blomstring, svarade han: – Där fanns många hippies. De dök upp i drivor. Det var mycket roligt. Ronnie Leatherman, basist på bandets enda kalifornienturné, minns fler detaljer från sommaren innan »The Summer of Love«. – Första kvällen i stan spelade vi på Winterland och en langare vid namn Angel gav oss ett halvt kilo Acapulco Gold och trettiofem trippar Owsley-syra. Han sa bara: »Välkomna till San Francisco!« Vid tidpunkten var de båda blott nitton år gamla, så Leatherman gillade att hålla sig i närheten av sin jämnårige bandkamrat när de var i Kalifornien. – Vart vi än åkte så samlades människor runt honom, säger Leatherman. Det var fantastiskt att gå in på restauranger i Rokys sällskap eftersom han alltid hade en bra svarsreplik, han flörtade med servitriserna. Men allt handlade inte om ostburgare och panerade biffstekar för Elevators, deras drogintag var legendariskt. – Vi genomförde alla våra spelningar höga på syra. Likadant med skivinspelningarna, erkänner Leatherman. Saker och ting började falla i bitar för Roky i början av 1968. Sumner minns när The 13th Floor Elevators var inbokade att spela på Hemisphere Arena i San Antonio. – Det var en stor grej. Hela familjen slöt upp. Roky gick ut på scen och sedan kunde han inte göra något mer. De sa till oss att han fått ett nervöst sammanbrott. Den omänskliga, tre år långa förvaringen på Rusk var det absoluta bottennappet i den nedåtgående spiral som var Roky Ericksons liv. – När Roky frigavs från Rusk hade han ett stort drogberoende; amfetamin, syra och jag tror att han också sköt upp, säger Sumner. Sötebrödsdagarna 1966, när Sumner förhäxad hade tittat på när Elevators repade i familjen Ericksons vardagsrum, var långt borta. – Roky hade då på sig ett par fräcka grön och lila-randiga brallor, fnissar Sumner. Och han köpte ett mindre par åt mig.   1979 såg tillvaron ljusare ut igen. Roky hade skrivit några spännande, för att inte säga skrämmande, låtar och slagit sig i slang med The Explosives i Austin. De var alla på väg att flytta till San Francisco, för att bo där i ett par år och spela på North Beach-klubbar som Mabuhay Gardens och The Back Dor. Varifrån inspirationen till låtar som »Night of the Vampire« och »I Walked With a Zombie« kommer är inte svårt att lista ut för vänner av sjaskig lågbudgetskräck. – Jag har alltid gillat skräckfilmer, säger Roky, som enligt uppgift brukade ha VHS-kopior av sådana i gång tjugofyra timmar om dygnet i sin Austin-lägenhet. – Varje fredag och lördag brukade jag gå ner till Capitol Theater eftersom de visade grejer som »Creature With the Atom Brain« och »Världarnas krig«. – Vårt första år som Roky & The Explosives var lyckligt, säger Freddie Steady Krc. Roky kom över till mitt hus och vi repade i garaget. Han var klar i huvudet, spelade fantastisk gitarr och sjöng storartat. Uppvisade inga tecken på psykisk sjukdom. Problemen började efter det att de omlokaliserat sig till San Francisco, då Roky insisterade på att överta Cam Kings sologitarrplikter. – Jag märkte att Roky blev dystrare, mer tillbakadragen, säger Krc. När han spelade sologitarr slutade låtarna inte med en smäll, de bara urartade. Att avsluta en låt var som att försöka få tag i tyglarna på en skenande häst. Allt berodde på att Roky inte tog sin medicin och att alla runt omkring honom gillade att ge honom droger. Blott en vecka efter det att Explosives och Roky gått skilda vägar 1982 stötte Cam King ihop med Roky inne på ett Toys ”R” Us. Cam hälsade på sin gamle bandkamrat och Erickson svarade: »Åh, brukade inte du spela med mig? Du heter Kimberly, eller hur?«   De nästföljande tjugo åren tillbringade Roky i en vilsen exil av bibliska proportioner. När Sumner slutligen fick förmyndarskap över sin bror 2001 hade Roky inte spelat live på mer än tio år. Han var överviktig, ansiktet gömdes i en härva av ovårdat hår och bångstyrigt skägg, han hade helt slutat att ta sina mediciner och tänderna var i bedrövligt skick. Scenen i »You’re Gonna Miss Me« där Sumner beskriver bölderna i sin brors mun för domaren som ska bestämma Rokys öde får Sumner bredvid mig att gråta tillsammans med Sumner på duken. I juni 2001 beslöt Austins domstol att Sumner skulle bli Rokys förmyndare. Sumner, den främste tubaspelaren i Pittsburghs symfoniorkester, tog med brodern till sin hemstad, inkvarterade honom i sitt hem och påbörjade det smärre förändringsarbete som pågår än i dag. Tack vare god mat, snajdig hårklippning, långa besök hos en terapist och en laddning löständer som betalades av Henry Rollins var Roky tretton månader senare redo att återvända till Austin som en ny människa. – Han är en väldigt känslig man, säger Sumner om sin bror. Och jag tror att han skämdes för sitt utseende. Ett tag ville han inte bli rörd. Nu gillar han att skriva autografer för fans. – Alla i Austin älskar Roky. Det är jättekul att se honom må så bra nu för tiden, säger Krc, som nyligen för övrigt valdes in i Texas Music Hall of Fame. – Den Roky som vi ser nu är en helt ny Roky. Han brukade gå omkring med armarna låsta, han kedjerökte och ville inte prata med någon. Men han är lycklig nu. Han känner sig trygg och ingen förtjänar det mer än Roky.   Mer än fyrtio år efter att allt började är Roky Erickson, nu nästan sextio år gammal, tillbaka i San Francisco. Det är samma stad som den där 13th Floor Elevators genomförde ett par glödheta spelningar på Avalon Ballroom och Fillmore Auditorium och därigenom ristade in sitt namn i rockhistorien. Samma stad som den där Roky & The Explosives brann ut snabbt i början av åttiotalet. Och som alla visste att den skulle bli utvecklar sig konserten i kväll till en otvivelaktig klassiker. Förmodligen kommer man i morgon tvingas att lägga om golvet på Great American Music Hall efter att ha inspekterat de skador som bandets soniska muller orsakar. Klubben var fullsatt till takbjälkarna med dyrkande fans som köade i åtminstone en timme efter giget i hopp om att Roky skulle kröna denna magiska kväll genom att signera något, vad som helst. När jag frågar Roky om han gillar att ge fans autografer svarar han: »Absolut.« Och nu, kvart i tre på morgonen, precis när sanden i timglaset nästan helt har runnit ut, sitter vi här, Roky och jag. Vi äter köttbullar med bönor i tomatsås på en dygnet runt-öppen sylta belägen på Van Ness Avenue, en sylta passande nog döpt till Tommy’s Joynt. Tommy Hall, avfällingen och el-jugmaestron, sägs ha siktats på spelningen i kväll, trots att ingen jag känner såg honom. Av allt att döma fortsatte Tommy sin ihärdiga LSD-konsumtion långt efter det att Roky skickades till Rusk och Elevators-gitarristen Stacy Sutherland mördades 1978. Den ende som fick Roky att öppna sig i kväll var Craig Luckin, hans manager under Roky & The Explosives San Francisco-baserade dagar. Luckin frågade vad texten till »Cold Night for Alligators« handlar om och fick ett livligt svar från Roky: – Den handlar om bortförandet av Charles Hickson och Calvin Parker i Pascagoula, Mississippi, 1973. Rymdvarelser landade och kidnappade dessa två fiskare. De tog ombord dem på deras flygande tefat och skrämde dem. Luckin i sin tur berättade för Erickson att Chet Helms, mytomspunnen ägare av Avalon Ballroom och mannen som övertalade Janis Joplin att flytta till San Francisco, ofta har sagt att Joplin la sig till med ett mer intensivt scenuppträdande efter att ha sett 13th Floor Elevators. Roky verkade nöjd med den kommentaren. Det bästa jag själv lyckades med var att få Roky att lista hans fem skräckfilmsfavoriter: »The Creature With the Atom Brain«, »I Walked With a Zombie«, »Curse of the Demon Zombies«, »Zombies of Mora Tau« och originalversionen av »Frankenstein«.   Allt som Roky Erickson gått igenom sedan dagarna med 13th Floor Elevators har också fört med sig att han levt en stor del av sitt liv i den plastbubbla som stavas offentlig prövning. Allt det förändrades den 23 februari i år då Austins domstol upplöste förmyndarrelationen mellan Roky och Sumner. Roky är nu fri att gå vart han vill, en lösning som gläder båda bröderna. I december förra året slutade Roky dessutom att ta sina ålagda psykiatriska mediciner. – Det är förstås på hans läkares inrådan, under en försöksperiod, lägger Sumner snabbt till. – Man märkte att medicinen gjorde honom slö, säger Freddie Steady Krc. Roky har nu ett körkort, en bekräftelse på hans nyvunna frihet. Det liknar hedersutmärkelsen som det fega lejonet i »Trollkarlen från Oz« fick fastnålat på bröstet som bevis för sitt mod. – Jag klarade testet första gången jag försökte, säger en inte så lite stolt Roky. – Nu kan jag köra min egen bil till Freddies hus när vi ska repa. Eller som Sumner formulerar saken: – Roky är en fri man nu. Och det är jag också. Om man tvingades att sammanfatta brödraparets heroiska bragd med bara ett par väl valda ord skulle inga bättre beskriva vad de gjort tillsammans än just dessa: uppdraget slutfört! ■   ATT LYSSNA PÅ   Text: L-P Anderson   The 13th Floor Flevators: The Psychedelic Sounds of… International Artists, 1966 Roky Erickson var blott arton år då han som sångare i The 13th Floor Elevators blev först i världen med att beskriva sin musik som psykedelisk. Genom att blåsa i en lerkruka, på engelska kallad jug, fick gruppen fram ett bubblande ljud som ihärdigt användes för att väva ihop rå garagerock med toner som inspirerats av marijuana och LSD. Låtar som »Fire Engine« och »Roller Coaster« är lysande och outslitliga favoriter som »You’re Gonna Miss Me«, »Don’t Fall Down« och »Splash 1« bidrar starkt till att göra detta till ett av de mest helgjutna rockalbum som någonsin har spelats in.   Roky Erickson and The Aliens: The Evil One 415, 1981 När den forne Creedence Clearwater Revival-basisten Stu Cook i slutet av sjuttiotalet satte sig i producentstolen för att spela in femton spår där Roky Erickson – uppbackad av den hårt rockande kompgruppen The Aliens – besjöng ljusskygga varelser som varulvar och demoner blev resultatet så fantastiskt att den som lyssnar får kalla kårar. Här återfinns odödliga klassiker som »I Walked With a Zombie«, »Two Headed Dog« och »Don’t Shake Me Lucifer«. Skivan gavs i Europa ut av Edsel under namnet »I Think of Demons«.   Roky Erickson & The Explosives: Casting the Runes Five Hours Back, 1987 Det finns hundratals mer eller mindre officiella liveutgåvor med Roky Erickson men ingen överträffar denna. Med strålande ljudkvalitet och inspelningar gjorda i samband med två olika framträdanden i Texas vintern 1979 bjuder Roky på en ultraenergisk tagning av »The Wind and More« innan han blottar sin kärlek till femtiotalets doowopmusik i en sällsynt version av Bobby Vintons »I Love How You Love Me«. Det är så här man hoppas att Roky kommer att låta på sommarens festivalframträdanden.   KONSTINSTALLATIONEN SOM VÄGRAR DÖ   Text: Pierre Hellqvist   Att svenska rockband som The Nomads, The Hellacopters och Silverbullit är influerade av honom förvånar få. Mer oväntat är Roky Ericksons avtryck på vår samtidskonst.   För sex år sedan kunde konstnären Johanna Billing inte få Roky Ericksons »You Don’t Love Me Yet« ur huvudet. – Jag gick länge och funderade på texten för den är så svår att greppa, väldigt undanglidande, tvetydig. Deppig och nästan desperat men samtidigt trevande och hoppfull, säger Johanna. Utan att vara hennes favoritlåt med honom fanns det något i den som etsade sig fast. – Känslan av låten stämde överens med en desillusionerad känsla jag upplevde runt omkring mig, av att självförverkligande och prestation i dag inte bara handlar om vad man gör utan även om relationer – både vad gäller samarbeten på ett professionellt plan och det personliga. – Jag minns att jag samtidigt hörde på radion att Sverige har den högsta siffran av enpersonhushåll i världen procentuellt sätt. Inte bara för att man har ekonomisk möjlighet utan också för att vi här värderar vår individuella frihet så högt. – Så det satte i gång en massa frågor: Ska man gå och vänta tills man är färdig med sitt eget innan man kan sätta sig i ett gemensamt sammanhang? Hur ska man kunna tala om det utan att det blir ett platt, tråkigt problem? Hur kan man fånga den där känslan utan att behöva säga det?   Funderingarna resulterade i ett projekt där lokala artister bjuds in till att göra sina helt personliga tolkningar av »You Don’t Love Me Yet«. En konst- och   musikinstallation som började med en livekonsert på Index i Stockholm 2002. – En i teorin löjligt enkel form men som under det att artisterna i några timmar upprepade låten gav upphov till en väldigt speciell och svårbeskrivlig stämning. Fem år senare är utställningen ett väsen som lever sitt eget liv. Den har ägt rum i totalt arton städer – från Östersund, Ystad och San Francisco till Utrecht, Helsingfors och, nu senast i februari, Madrid. De lokala arrangörerna får frihet att bjuda in vilka artister de vill, även om det ofta sker i samråd med Johanna. – Vid ett flertal tillfällen har jag sagt att det varit den sista konserten. Men varje gång någon hör av sig och vill sätta upp ett event i sin stad blir jag påmind om att det inte bara är »mitt« projekt längre. Det är inte min låt, och det är inte jag som ska sätta stopp.   Det hela må ta sig skepnaden av en cover men handlar på ett annat sätt om att komma ut ur sig själv, enligt Johanna en av coverns fantastiska egenskaper och förutsättningar. Vid det här laget har »You Don’t Love Me Yet« gjorts i ungefär hundraåttio olika versioner. – Det låter som en klyscha men ingen har varit den andra lik. Kanske halvvägs in i projektet trodde jag att det skulle börja upprepa sig, att det skulle finnas en gräns hur annorlunda man kunde göra om låten. Att det inte fanns rum för ytterligare en finsk electroversion eller en till klassisk singer-songwritertolkning. Men det visar sig bli mer och mer nyanserat för varje gång. – Och detta i sig är det som jag tycker är det mest fascinerande med att arbeta med en cover. Att så många artister till och med gör något mer personligt av den här låten än vad de ibland vågar ge uttryck för i sitt eget material. Att arbeta med någon annans låt ger uppenbarligen en känsla av frihet. Hur ser din relation till Roky Ericksons musik ut i övrigt? – Den har helt klart utvecklats. Jag lyssnade en del sedan tidigare men var heller ingen expert. Nu får jag regelbundet hans bror Sumners mejlutskick om vad Roky har för sig, så jag har väl blivit mer och mer inne på också hela historien kring hans person, och jag lyssnar lite annorlunda nu än tidigare. Min favoritskiva är nog den brusiga, demoliknande »Never Say Goodbye« med låtar som han spelade in 1971–1974.'

Vi lever som vanligt – medan jorden är i kris

Djur och Natur Elbilsnytt

ÅSIKT Professor: Nu kan Sverige visa vägen med modiga ledare Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet. Foto: GETTY Trots utvecklingen fortsätter människan att leva som vanligt.
'ÅSIKT Professor: Nu kan Sverige visa vägen med modiga ledare Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet. Foto: GETTY Trots utvecklingen fortsätter människan att leva som vanligt. Något som är omöjligt om vi vill ha en jord som kan försörja människor och natur i slutet av århundrandet, skriver Kristin Vala Ragnarsdottir, professor i hållbarhetsvetenskap. DEBATT. Med modiga ledare kan tre steg tas för att vända den farliga utvecklingen för den globala miljön. För att göra det krävs framåtsyftande visionärer – är det dags för Sverige att åter visa internationellt ledarskap? De senaste sex månaderna har tre alarmerande rapporter publicerats. De visar på extremt klimat och ekologiska katastrofer. Den globala förändringen i naturen under de senaste 50 åren är oöverträffad i mänsklig historia. Atmosfären kan inte i genomsnitt stiga över 1,5 grader om vi vill undvika klimatkaos (IPCC 1.5oC oktober 2018 rapport). Temperaturen har redan stigit 1 grad. Parisavtalet slöt förvisso med en överenskommelse, men den är otillräcklig. Även om världen följer det som man kom överens om där, kommer temperaturen att öka med 3,3 grader. Antalet vilda djur har minskat i antal med 60 procent sedan 1970 (IUCN oktober 2018 rapport). Det har skett en 75-procentig nedbrytning på land – och 65 procentig nedbrytning av havsekosystemen, och en miljon arter är hotade (IPBES-rapport maj 2019). Trots det fortsätter människan att leva som vanligt. Något som är omöjligt om vi vill ha en jord som kan försörja människor och natur i slutet av århundrandet. Klimatförändringar och ekologisk nedgång är helt enkelt resultatet av ett socioekologiskt system i kris. Vad världen behöver är en snabb vändning. Här är tre förslag: Vi måste snabbt hitta en metod som leder till stora utsläppsminskningar. Det kan göras genom att göra Ecocid (livsmiljöförstörelse) till ett brott mot mänskligheten – lämpligen genom att lägga till Ecocid som det femte brottet mot mänskligheten i Romstadgan som ratificerades 1996. Den nyligen avlidna skotska advokaten Polly Higgins har de senaste 15 åren letat efter en nation villig att lägga fram detta tillägg till Romstadgan. Det vore naturligt för Sverige att ta upp hennes mantel. Den som ursprungligen föreslog att Ecocid skulle finnas med i Romfördraget som ett av flera brott mot mänskligheten var Olof Palme. Men tre starka oljegrupperingar lade in sitt veto. Anledningen var utan tvekan att om sådana brott kriminaliserades skulle styrelseledamöter och chefer från stora internationella förorenare som exempelvis oljebolag kunna åtalas för brott mot mänskligheten och skickas till fängelse. Risker som skulle medföra att företagen i grunden blev tvungna att ompröva verksamheten och som drastiskt skulle minska utsläppen.  Det finns ett förslag som heter Claim the Sky, framtaget av framstående akademiker från hela världen. Världens medborgare bör underteckna framställningen som skulle ge samtliga äganderätten och den juridiska rätten över atmosfären. Det skulle kunna betyda att de eller dem som förorenar atmosfären kan dömas till dryga böter. Pengar som i sin tur skulle kunna användas till miljö- eller samhällelig nytta. Ett förslag som kraftigt skulle minska utsläppen från stora förorenare.  De ekonomiska systemen måste göras om. Ekonomin måste fungera inom jordens gränser, ta hänsyn till natur och människor, och vinsten måste delas. Det skulle leda till att naturen kan återhämta sig, och att det skulle gå att bygga hållbara samhällen. Samtidigt bör det finansiella systemet rekonstrueras för att tjäna jordens befolkning. Det finns flera förslag på nytt ekonomiskt tänkande som samtliga förtjänar uppmärksamhet. Den organisation som kommit långt i det nya ekonomiska tänkandet är Wellbeing Economy Alliance (WEAll). Svenskar uppmuntras att gå med och diskutera i de grupper som uppstått sedan WEAII grundades 2017. En av dessa grupper är WEGo (Wellbeing Economy Governments) som för närvarande leds av Skottland i samarbete med Island och Nya Zeeland . Sveriges ledare uppmuntras att delta. Vilka är då indikatorerna som leder till en hållbar och rättvis ekonomi? Måttet BNP ersätts med GPI (Genuine Progress Indicator) som bygger på BNP men där allt som är negativt för natur och samhälle tas bort (exempelvis föroreningar och brottslighet) och allt som är positivt läggs till (exempelvis skogsplantering och volontärarbete). Det naturliga bidraget till ekonomin kan utvärderas genom TEEB (The Economics of Ecosystems and Biodivdersity). Slutligen kan den del av ekonomin som handlar om livskvalité utvärderas genom OECD: s bättre livsindex. Genom att stödja Ecocid-lagen, göra verklighet av Claim the Sky och skapa en ny sorts ekonomi finns möjligheterna att vända den förödande utveckling som dominerar med tonvikt på evig konsumtion och BNP-tillväxt. Världen behöver utbildas för att förstå och ta till sig det svenska så geniala uttrycket ”lagom”. Kristin Vala Ragnarsdottir , professor i hållbarhetsvetenskap, Institutet för geovetenskap vid Islands universitet, Reykjavik, Island. Kristin Vala är också samordnare för ett Marie Curie forskarutbildningsprogram som finansieras av Europeiska kommissionen. Hon är dessutom medlem i de internationella Think Tanks Club of Rome, Balatongruppen (tidigare vice president), Wellbeing Economy Alliance (WEAll – ambassadör och medlem av Global Council) och Schumacher Institute (Distinguished Fellow). ⁠ Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook. LÄS OCKSÅ DEBATT Alla har fel om klimatet – utom Centerpartiet LÄS OCKSÅ DEBATT Vi är de sista som kan stoppa klimathotet LÄS OCKSÅ DEBATT De rika måste betala för sina stora utsläpp LÄS OCKSÅ DEBATT Nej, klimatapokalypsen kommer inte rädda dig 27 maj 2019 04:00 ARTIKELN HANDLAR OM Klimatförändringarna + FÖLJ Klimathotet + FÖLJ Klimatförändringar + FÖLJ Miljöpolitik + FÖLJ Forskning & vetenskap + FÖLJ Miljöfrågor + FÖLJ Fossila bränslen + FÖLJ LÄS OCKSÅ 7 maj DEBATT Vår köttkonsumtion – en stor klimatbov 4 april LEDARE En käftsmäll mot ännu ofödda barn 29 april DEBATT Barn i Sverige dör av antibiotikaresistens 17 april NYHETER PLUS Så gick det sen för ozonlagret 9 maj NYHETER Snart lever EU-länderna på ”lånade” resurser'

Årets Kock-finalist presenterar maten på hållbart event

Näringsliv ÖrebroKuriren

Årets Kock-finalist presenterar maten på Promotion Event den 4 juni på Örebro universitet. Zinkgruvan re:think´s Promotion Event bjuder inte bara på socialt hållbara företagsidéer. Hållbarhetstänket genomsyrar hela eventet och vi kan med glädje
'Årets Kock-finalist presenterar maten på Promotion Event den 4 juni på Örebro universitet. Zinkgruvan re:think´s Promotion Event bjuder inte bara på socialt hållbara företagsidéer. Hållbarhetstänket genomsyrar hela eventet och vi kan med glädje presentera finalisten i Årets Kock 2018, Anders Johnsson, som en av matleverantörerna denna dag. Anders matlagning är enkel. Den går ut på att laga ärlig och kärleksfull mat. Det handlar enligt honom om att bygga relationer, lära känna människorna bakom råvaran, att förstå hur allt hänger ihop, producent, natur och årstid. – Maten får gärna vara kreativ, överraskande och spännande, men framför allt ska det vara jäkligt gott! Aldrig på bekostnad av djur eller natur, kommenterar Anders. Att använda de bästa råvarorna för årstiden från små producenter, allra helst här i närheten, är en självklarhet. Anders hävdar att det faktiskt blir ännu godare när vi vet vem som har tagit väl hand om djuren, odlat grönsakerna utan genvägar och fiskat hållbart. Promotion Event är Zinkgruvan re:think´s tredje fas i entreprenörsprogrammet för framtidens sociala och hållbara entreprenörskap. Eventet består av en scendel och en utställardel. På scenen varvas föreläsningar, debatter och samtal med en spännande pitchtävling där sex företag inom hållbart entreprenörskap tävlar om den bästa idén. Samtidigt pågår en miniutställning med entreprenörer som på olika sätt har lyckats med satsningen på hållbarhet, både ur ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt perspektiv. – Det känns superkul att kunna presentera Anders Johnsson, som en av tre matleverantörer denna dag. Tillsammans med Delmat och Lokal Surdegsbsageri kommer de att reta smaklökarna och stilla hungern hos eventbesökarna, berättar Suzanne Karlsson, projektledare för re:think vid Alfred Nobel Science Park. arkivbild'

Det brann på flera av företagets anläggningar - samma dag

Blåljus SR Västmanland

Företaget NMT Think Pink som driver avfallsanläggningen i Skultuna har flera anläggningar, bland annat ett lager för återvinningsmaterial i Hova i Gullspångs kommun. I februari när det började brinna i Skultuna började det samtidigt brinna även i
'NMT:s styrelseledamot Leif-Ivan Karlsson till vänster och till höger Georg Sjödahl, vd för Recycling Husgärdet. Lyssna: Reportage Hovabranden Företaget NMT Think Pink som driver avfallsanläggningen i Skultuna har flera anläggningar, bland annat ett lager för återvinningsmaterial i Hova i Gullspångs kommun. I februari när det började brinna i Skultuna började det samtidigt brinna även i Hova. Företaget tror att mordbrännare ligger bakom bränderna, det är dock inget som har kunnat bevisats. Samuel Sillén samuel.sillen@sverigesradio.se'

Reportage: Bakom röken från Hovabranden

Blåljus SR Skaraborg

Över tre månader har gått sedan Hova dränktes i rök då 10 000 kubikmeter byggavfall fattade eld. Vår reporter har tittat närmare på den här händelsen – och hittat fler bränder.
'NMT:s styrelseledamot Leif-Ivan Karlsson till vänster och till höger Georg Sjödahl, vd för Recycling Husgärdet. Lyssna: Reportage Hovabranden Över tre månader har gått sedan Hova dränktes i rök då 10 000 kubikmeter byggavfall fattade eld. Vår reporter har tittat närmare på den här händelsen – och hittat fler bränder. Soporna som lagras i Hova har bland annat sitt ursprung från byggavfallssäckar på Stockholms trottoarer, där invånarna betalat det snabbväxande företaget NMT Think Pink för att ta hand om avfallet och återvinna det. Men delar av det här materialet verkar växa på hög på olika lagringsplatser runt om i landet. Och flera gånger har det fattat eld. NMT Think Pink tror att en mordbrännare är i farten. – Vi ska försöka fånga vem det är, säger \'superentreprenören\' Leif-Ivan Karlsson som är styrelseledamot i NMT. Du hör hela reportaget via ljudlänken ovan. Mats Öfwerström mats.ofverstrom@sverigesradio.se'